Duktighetens kilopris

22.05.2019 kl. 23:36

Jag har ett konstigt förhållande till duktighet. Jag känner mig duktig när jag äter sallad istället för chips till middag. Jag känner mig duktig när jag skriver uppsats istället för att ligga i sängen och scrolla instagram. Jag känner mig duktig när jag vågar vara social, fast den rädslan har tunnats ut under åren och numera visar sig bara ibland. Så duktigheten finns i vardagen, liksom. Den är en ständigt närvarande måttstock där antal kilogram duktighet på kvällen bestämmer huruvida jag ska få känna mig bra över dagen som varit. Om jag får tillåtelse att känna mig bra över mig själv. Om jag är värdig. 

Mest handlar min duktighet om två saker: att orka, och att vara stark. De är ihopflätade men samtidigt helt åtskilda, som en fläta att lösa upp och hålla i två händer eller lägga två hårslingor på varandra och börja tvinna. Det är att inte läsa lättsamt mys utan långa, tunga klassiker som finns på "50 böcker du måste läsa innan du dör!" listor och det är att totalvägra att be om hjälp eller stöd, även när man faktiskt skulle behöva lite vägledning eller bara någon att gråta hos. Så ser min duktighet ut. Då är jag duktig. Då jag orkar göra sådant jag tycker jag borde orka göra och dessutom klarar det alldeles själv, då är jag allra, allra mest lyckad.

Hjälper det att man är medveten över sådana här saker? Är det insiktsfullt nog? Har jag gjort min del för förbättring, kan jag nu utvecklas som människa och bli typ zen och i total balans med mig själv? Är utveckling ett duktighetsdrag som borde sopsorteras och sedan slängas? Kanske sättas på en liten pappersbåt och placeras ner i havet, försiktigt, när det inte blåser för mycket. Är det ett duktighetsdrag att veta hur många meter per sekund det blåser och sedan välja jacka accoringly? Eller är det bara att vara vuxen och having your shit together? (Jag är inte en sådan som vet något om vindar, tro nu inte det. Förutom när de i radion på landet kommenterar vindens framfart på finska viken, då vet jag nog. Fast med den informationen gör jag ingenting, bara vickar på tårna och tar en tugga av min bulle som bakats på Vasa hembageri).

Sluta vara duktig! Eller, var typ rätt andel duktig. Kanske bara fem och ett halvt kilo. Vem vet. Läs lite halvidiotiska romaner med rosa omslag och snirliga titelsidor och ät lite chips du bara. Du överlever nog, ska du se. Och överlevnad är allra mest duktigt. 

 

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer