Till dem som inte fick 10 laudatur

18.05.2019 kl. 10:49

Jag skulle kunna skriva om abortlagen i en delstat i USA, om att vi som ett samhälle tycks välja att gå framåt istället för bakåt och att det, som vanligt, är kvinnor, etniska minoriteter och LGBTQ+ personer som är förlorarna. Om ni känner mig förstår ni att det här gör mig fruktansvärt upprörd. 

Men i morse när jag vaknade möttes jag, efter den vanliga horden av memes, om en svenska yle artikel om dem som får studentbetyget i handen och mössan på huvudet idag. Jag såg den facebook uppdatering jag själv gjorde för (herre du milde) fyra år sedan. 'Det har inte alltid varit lätt, men nu är vi här. Proud of you, girl!' skrev jag då, då jag visste mindre än jag gör just nu. Jag skulle också kunna skriva om hur lite man egentligen vet om livet, att alla bara trevar sig fram och hoppas på det bästa. Men det tänker jag inte heller göra. Istället tänker jag fokusera på den delen av uppdateringen som skrapade på ytan av verkligheten, som vågade gå dit.

Jag har aldrig varit jätte bra i skolan. Mest medelmåttig. En sådan som markerar bara ibland och är otroligt lycklig och lite förvånad över en 8, ni vet. Och när jag började studera tänkte jag att jag skulle ha gått igenom en personlighets- och hjärntransplant, antar jag, för jag trodde att nu, nu skulle jag bli bättre. Jag trodde jag skulle bli en sådan jag beundrat under hela min skoltid, från första klassen ända tills veckan före alla inträdesprov till universiteten. En sådan man inte vill fråga vad de fick i provet för man vet att det är två poäng från fulla poäng. Ni vet.

Varje år skriver Svenska Yle om den som fått 10 laudatur. Jag är stolt över dem, men tänker sedan på resten av oss. Och då kanske mest på dem det har varit riktigt svårt för. Som haft inlärningssvårigheter, depressioner, skakiga familjerelationer. Sådana som knappt kommit igenom studentproven med godkänt betyg. Men jag tänker också på sådana som jag. Medelmåttorna. Som klarar av med marignal men den är inte jätte stor. Som vill bli bättre men det är något som tar emot. 

Jag märker nu, efter att ha skrivit min kandidatavhandling, att jag inte har förvandlats till en sådan jag alltid velat vara. Jag har försökt mer än jag någonsin gjort tidigare då jag skrivit min kandidatavhandling, och ändå inte fått den feedback jag skulle velat ha för att känna att jag lyckats. Det har varit hjärtkrossande. Jag har jobbat i timmar, timmar, timmar och gjort så bra jag bara har kunnat. Jag har gått till handledning för att plocka upp mina papper med stora förhoppningar bara för att mötas av kritiska kommentarer i blyerts på sida efter sida efter sida. Det har varit svårt att ta. Otroligt svårt. Jag har haft livskris och undrat om jag ens klarar av att göra det jag alltid trott jag varit allra bäst på. Jag har gråtit och ringt kompisar och frågat rakt ut om de tycker jag är misslyckad. De har sagt nej, förstås. Sagt att jag visst kan skriva, att jag visst är tillräcklig, att jag visst får lov att tillhöra. Innerst inne har jag inte trott dem.

Jag sätter mitt värde i att lyckas. 'Bara kandin är igenom' säger vi alla här och jag tror på det då det gäller alla andra men jag är undantaget. Jag ska kunna skriva, det borde varit lätt för mig. Jag borde klarat av att vara bättre.

På det tänker jag nu när människor får tillbaka sina studentbetyg i handen. På dem som är besvikna. Det talas alldeles för lite om dem, de får inget utrymme i en sådan värld där att lyckas mäter hela ens människovärde. Men ni som gråtit över era studentbetyg med ett hjärta som nästan går sönder av besvikelse: jag tänker på er idag. Ni som inte kommer in på den utbildning ni ville för att betygen eller poängen i provet inte räcker till: jag vill krama er idag. 

Det är stort att klara studenten med vilka betyg som helst. Det är stort att få en kandidatavhandlig godkänd med vilket betyg som helst. Jag skulle vela få er att tro det. Jag skulle vela få er att se hur svårt jag haft det och ändå tro på att det blir bra till slut. Det blir bra till slut. Jag skulle vela få er att förstå att jag nätt och jämt klarat våren men att ni tror mig ändå. För jag tror mig. Innerst innerst inne, under allt tvivel, tror jag mig. Jag gråter mot en väns axel och sedan sätter hon ett kinderägg i min hand och säger att det här behövs nu. Jag får en panikattack efter ett kandidatseminarium och alla stannar med mig tills jag kan andas igen. Då tror jag mig. Och jag sitter på en filt och får ett mejl som gör mig lyckligare än något någonsin gjort förut och samma kinderäggs människa är där och ler stort för min skull. Vet ni, det ska nog bli bra. För mig och för er. Ni har lyckats redan. Tro det. Snälla.

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer