Livbojor och att inte bry sig och bry sig jätte mycket samtidigt

07.10.2018 kl. 22:11

En kväll som inte var jätte bra men spenderades med en sådan där själsig pusselbit så den var jätte bra ändå

 

Det finns saker ingen berättar åt dig när det gäller att växa upp. Så du längtar. Du går igenom högstadiet och igenom planer, drömmar, för sedan, för senare. Drömmar och planer som är så stora att det nästan gör ont att tänka på dem. Ju äldre jag blir desstu mindre vill jag ha. Stora fönster. Bokhyllor till taket. En vardag att trivas med. Tillstånd att hänga upp saker på väggarna. Lära mig att sticka en tröja. Katter. En diskmaskin. Någon att älska. 

Och det känns som jag lär mig, sakta, hur man ska leva. Vad man ska tänka på och fundera över och vad man låta bli bakgrundsljud. Vilka människor man kan lägga allt på och vilka man ska prata fester och småskvallra med. Och hur ok det är att förstå, på nåt sätt, att alla inte är värda att tänka så mycket på. Att tiden är så jävla kort, vet ni. Och de du allra mest ska lägga dina sekunder på är på sådana som skulle öppna dörren när du knackar, krama dig, låta dig gråta in i och snora ner deras finaste tröja, lägga på tevatten och ta fram några kex på ett fat medan de ber dig sitta ner vid köksbordet. Ju äldre jag blir desstu mindre bryr jag mig. Om alla andra. Ju äldre jag blir desstu mer bryr jag mig. Om de få. Desstu äldre jag blir desstu mer förstår jag hur otrolig tur jag har som har en familj som min. När kompisar inte har trygga punkter hemifrån utan måste hitta dem som vuxna förstår jag hur otroligt tur jag har. Och ju äldre jag blir desstu mer finns mitt liv ifrån min familj. Desstu mer saknar jag dem mer än något annat. Desstu mer håller jag kvar kompisar i långa kramar och säger rakt ut att hej, jag älskar dig och du är min familj, också, och jag kramar dig varenda dag för att min mamma och pappa inte finns här att krama och jag skrattar åt våra dumma skämt så länge för att mina syskon inte är här för att gå tillbaka till våra djupgående interna roligheter ingen annan som inte vuxit upp precis som vi skulle förstå. Men du är inte en ersättning, du är en förlängning. Du är ännu en boj i ett öppet hav det är så lätt att drunkna i. Ju äldre jag blir desstu hårdare håller jag kvar trygga punkter med allt jag har för jag upptäckt att de är så jävligt svåra att hitta. Desstu äldre jag blir desstu mer vill jag nästan gråta över min lycka över att vara så älskad, ändå, fast världen känns som ett öppet hav jag ensam ska simma i. Ju äldre jag blir desstu mer förstår jag att man ska vara snäll mot alla så långt det går, men din energi är din, din tid är din. Och den ska sättas på dem som lyssnar på dina 15 minuters röstmeddelanden klockan två på natten, de som säger 'Jag tror du skulle gilla den här boken, läs den' och har så jätte rätt, de som säger att du är söt en helt vanlig dag när ni går till lunchen, de som dricker vin som du och kärleksfullt retar dig för att du inte kan skära avokado. Håll kvar dem och bry dig mindre om vad andra tycker. Bry dig mindre om att du inte passar in i varje grupp. För du passar in någonstans, du är en bit i någons själsliga pussel och det är egentligen det enda du behöver. Eller, nå, det och en diskmaskin.

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer