Vad finns det inte att le över

07.09.2018 kl. 23:14

Min blogg är tom på det senaste som hänt. Eller typ allt som hänt, kanske. Jag skriver konstigt, inte berättande om min dag eller vad jag har köpt så som andra bloggare gör. Gillar sådana bloggar. Läser sådana bloggar. Jag skriver tankar efter varandra i en ström, det blir ett översvämmat handfat och vattnet rinner ner på golvet. Det är inte bättre eller sämre, det är. Jag är inte bättre eller sämre, jag är. Lite bättre är väl jag ändå. Försöker vara bättre. Mer social eller nåt. Önskar jag var en sådan som skulle kunna träffa och lära känna en massa människor i en strid ström. Mitt huvud blir för mycket med för mycket människor och ljud och jag går hem utan att säga det till någon. Är en sådan som helst sitter ihopkurad under en filt i tysthet. Kanske någon hipster playlist med gitarrer eller piano i bakgrunden. En bok. Försöker läsa mera. Jag läste hela tiden när jag var yngre. Jag har inte slutat men jag läser inte hela tiden. Inte ens halva tiden. Jag lyssnar på en ljudbok när jag går hem. Det handlar om ett barn som kommit bort. Det är inte jätte bra. Den är uppbyggd så där att perspektivet skiftar mellan mer än två personer och det tycker jag inte om. Men jag vill veta vad som hände med barnet så jag lyssnar när jag går till Arken för att äta lunch med Emma, jag lyssnar på vägen hem, jag lyssnar när jag traskar till butiken för att köpa den bästa chokladglassen jag hittat från Lidl. Jag har mens och glömmer att tömma koppen när jag tänker på annat och det blöder igenom, fläckar jeansen som skulle tvättas så sällan som möjligt. Jag vet inte vad jag tycker om mens. Det är min kropp och det är det min kropp gör. Min kropp borde bli omtyckt. Jag gör yoga på en rosa matta i farlig färg och jag svettas. Jag äter en hel burk med chokladglass och några kanelskorpor ur en påse jag nappade åt mig i Lidl för att jag inte kommer ihåg senast jag skulle ha ätit en kanelskorpa. Gick till biblioteket med Emma efter lunchen och hämtade upp reserverade böcker jag ska bläddra igenom för min kandis skull. Vet inte vad jag tycker om att jag ska skriva den. Snart. Inte ännu. Jag tar dagar, en vecka, i taget nu. Undrar om hur hösten ska bli för allt har inte börjat ännu. Försöker le och säga trevliga saker med en öl och ångest pumpande i blodet. Dansar och glömmer att skämmas eller be om ursäkt. Tar en shot. Mamma ser mina insta storyn och säger i telefon att hon blev glad för jag var glad. Att jag såg så glad ut. I am, kid. Är surrounded av människor som jag är mig själv med utan att tänka. Vad finns det inte att vara glad över då. Skriver på det som ska bli en bok varje dag nu. Det blir 503, 647, 407 ord. Det beror på och jag tar allt jag kan få, allt som lossnar. Är rädd på något plan, förväntansfull och glad på något annat. Tänker lite på att vara singel. Funderar. Är det så bad. Jag har ju försökt men mitt liv är mitt och jag har inte hittat någon värd att ge upp det för. Vill kunna flytta till Berlin imorgon utan att känna mig tvungen att fråga. Är det så bad. Är tudelad men antar att det inte är frågan om sedan när det är rätt. Don't settle, säger alla som lyckas hitta människa efter människa som vill dejta dem. Lätt för dem att säga. Lätt för mig att säga. Don't settle. Tänker att min vikt är orsaken. Jag letar i mig själv, kommer på att jag faktiskt inte bryr mig om någon annas vikt. Det låter som om jag ljuger, som att jag låtsas att jag är en sådan som inte bryr sig om utseendet. Det gör jag. Men jag finner många typer av människa attraktiva. Långa, smala, korta, tjocka. Vet inte vad det är som drar, men det är något. Något som inte är beroende av vikt. Min vikt ska inte vara avgörande för någon annan. Äter glass och springer för att tömma huvudet. Lever. Jag är en romatisk liten skitunge som behöver sådant jag inte tror att jag fått än. Jag vet inte om det någonsin händer men jag tror för att jag vill tro. Läser horoskop och är extra vaken under lyckodagar. Lever. Försöker. Ler åt söta människor jag ser. Ler åt alla jag ser för livet är värt att le för. De är värda att le för. En kompis säger mitt på ljusa dagen att hon är så lycklig över att hon träffade mig. Sträcker ut händerna över tallriken med soppa och tar mina. Jag vet inte vad jag ska säga så säger något lite generic men ler. Ler så stort. Du är sådan som e in for the long game. Vad finns det inte att le över då. Chokladglassen är slut och jag slänger burken utan att googla mängden sockerbitar. Lägger på en låt jag älskade då och älskar nu och väntar på de bästa raderna.

 

And back when we were kids
We swore we knew the future
And our words would take us half way 'round the world
But I never left this town
And you never saw New York
And we ain't ever cross the sea

But I am fine with where I am now
This home is home, and all that I need
But for you, this place is shame
But you can blame me when there's no one left to blame

I don't mind

 

Vad finns det inte att le över.

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer