Ringar på hav & i solrosor

23.08.2018 kl. 16:02

Ni vet när ringar går på vattnet, att de fortsätter, en ring skapar en massa nya. Hoppas på att livet är så. Hoppas på hösten. Älskar hösten. Älskar krispig luft och vind som sätter sig som kyla på kinderna. Älskar promenader där löv knastrar under skorna. Älskar höstregn och att kura ihop sig under en filt. Hösten är den bästa årstiden men finns alldeles för kort. Jag börjar lägga på mig tjockare tröjor, byter mellan den gula och den som ser ut att vara någon som seglars. Tänker på att segla, att jag skulle vilja bli en sån. Vakna upp med hav åt alla håll, dricka morgonte på däck i en stor skjorta medan solen går upp och måsarna börjar skrika. Dra in doften av salt, tjära och trä i näsan. Pappa är praktisk, pratar om stormar och sjösjuka och det faktum att jag inte kan segla. Rycker på axlarna med ett leende och drömmer vidare i min tröja som ser ut att vara någons som drar upp segel och vet hur man gör mer än en sorts knop och har skillnaden mellan styrbord och babord någonstans inpräntat djupt i ryggmärgen. Jag kan göra en sorts knop och ser knappt skillnad på höger och vänster ens en gång. Men jag älskar havet och jag älskar min tröja som ser ut att vara någon som seglars. Den är köpt på loppis, så vem vet.

Det är så nära nu. Hösten doftar och jag har plockat äpplen från barndomsträdgården och bakat en äppelpaj. Lyssnat på Ella Fitzgerald och skalat äppel och hällt farinsocker i en bunke. Jag har alltid varit världssämst på att skala äppel. En gång hos en äldre släkting skulle jag skala ett äpple själv för alla kusiner kunde det. Jag skar upp ett stort veck i tummen och blödde i flera timmar. Sådant minns man, blodet sitter ingraverat någonstans djupt inne. Sommaren tar sina sista andetag nu. Första höstdagen är som nyårsnatten. Ny tid, nytt år, ny chans. Nytt liv. Drar in djupa andetag av hösten och livet pulsar runt. Någon dog och skrev om hur oerhört kort livet är bara någon dag innan. Han var sjuk så kanske man får ett annat perspektiv. Önskar jag kunde få ett annat perspektiv utan att vara sjuk. Uppskatta stunden, och så där. Stanna och dofta på rosor. Är sådant man ska göra. Mamma trodde att jag inte gillar blommor för att jag någon gång sade det. Jag gillar inte att ha blommor i vas och långsamt se dem dö. Hav och en äng med solrosor vill jag se över. Dra in doften och andas. Bara ben och en stor tröja. Bara ben och små tår som fryser i fuktigt gräs. Bara ben är sommar men jag önskar jag inte frös. Att jag kunde stå barfota vid kanten av en solrosäng, andas in hösten och långsamt se rosorna dö. Veta att de kommer tillbaka igen, att livet fortsätter. Går vidare men stannar på samma plats. Havet fortsätter och fortsätter och tar aldrig slut. Havet är som rymden vi har här nere på jorden. Det är magiskt och otänkbart. Som det är magiskt att solrosor dör och kommer tillbaka på samma ställe. Jag biter i ett äpple som inte rymdes på kakan och tänker på att det är samma träd någon som står mig väldigt nära men jag inte känner, inte vet hur hon doftade eller hur hennes skratt lät, plockade äppel ifrån på en höst då jag ännu var en liten dammpartikel i rymden, en droppe som så småningom hamnar i havet. Sätter mig med benen i kors på köksgolvet, drar en stor tröja över benen. Doften av äppel och kanel sprider sig här inne, doften av höst och liv som dör men som kommer tillbaka, det kommer tillbaka, finns där utanför. Det börjar snart igen, det är så nära nu. Tårna är kalla och jag reser mig, rotar efter ett par yllesockor i lådan i tamburen. Önskar att jag inte frös. Går in i köket igen, sätter mig närmare ugnen, drar in händerna i tröjans stora ärmar. Jag fryser inte. Drar in knäna så hårt mot brösten så jag känner hjärtat pumpa mot låren. Livet fortsätter.

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer