funderingar i ingen logisk bana alls för jag är inte speciellt logisk av mig

06.08.2018 kl. 20:37

Allt jag gör är att lyssna på Chisu. Eller, det är vad jag gjort idag. Jag har alltid haft ett rätt konstigt förhållande till finska, mest för att jag inte känt att jag kunnat. På senare tid har jag träffat en människa som fått (tvingat) mig att prata finska och jag har märkt att jag kan mer än jag tror. Säkert gäller det typ allt i mitt liv, att jag kan mer än jag tror. I alla fall är Chisu otroligt attityd, humor, dramatik och/eller sorg. Älskar. Så hon spelas på repeat just nu. Om någon undrar vad som händer i mitt liv för tillfället. För så mycket annat händer väl inte. Jag jobbar, lyssnar på ljudböcker, skriver det jag kan.  Bakar dubbelsats av muffins som inte blev värst goda och äter tre stycken. Var nyss i Åbo, var glad, talade om djupa saker och frös på en parkbänk, gick i regn och frös, städade, vattnade Pinne och hade fruktansvärd ångest. Åt körsbärstomater, chips och sådana där honugsvåfflor man kan köpa på Lidl. Kom till Vanda, ska snart till Åbo på nytt. Glömde bankkoderna där i mitten av en bok plus har planer. När jag har planer har jag så blandade känslor. Förväntan och rädsla, nästan. Blandat. Vill vara en sådan som dansar i mina underkläder men är mest en sådan som vänder bort mig från spegeln för att jag inte vill titta på min kropp. Har gått upp i vikt, jag väger mig inte men jag känner det. Har känslor gällade detta faktum. Blandade. Mina blåsor efter jag gick barfota i mina Snusmumriken skor börjar lugna sig. Det var säkert alla fotbad that did the trick. Förra gången jag gick på loppis hittade jag ingenting och jag tror att det aldrig har hänt förut. Jag köpte en Lilla My klänning i Nådendal min Pappa sa att jag måste köpa med det där leendet han har när han blir excited så pangade 50 euro för den mest bara därför. Det är en fin klänning, dock, missförstå mig inte. Jätte fin. Var hos morföräldrarna igår och kusinerna var också där. Tänk att man nästan kan glömma hur mycket man saknar folk före man träffar detta folk igen. Jag är väldigt confused över vad det är vad jag egentligen vill och skickar whatsapp meddelanden till Emma och frågar om det jag tänkt göra är en väldigt eller bara semi dålig idé. Såra någon eller göra det jag vill. Det är frågan. Hon svarar att det är en Semi Dålig Idé så jag gör väl det jag tänkt. Tror att jag har tänkt. Är så dålig på att ta ett steg åt gången, springer iväg. Man behöver inte vilja gifta sig med varje person man dejtar säger jag åt en saknad över laxsallad och petar med gaffeln i de vita delarna av salladsbladen. Fler körsbärstomater och en skiva vattenmelon som jag lämnar ouppäten för jag har något starkt emot vattenmelon. Får bara lite dåligt samvete över att slänga mat och pratar om framtiden, om jobb och att mejla människor flera gånger, att man måste vara smått irriterande och kräva andra människors tid om man ska nå dit man vill. Lägger upp en lista i huvudet. Mejla dit och dit. Var fucking irriterande. Ta upp plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Allt måste inte gå på andras villkor, man måste inte gifta sig med varje person man dejtar. Kramar och gå till tågstationen, känner mig stark och vacker. Håller kvar vackerheten i styrkan så länge det går, som inte är länge alls. Går på sommarteater och träffar bekanta och känner mig konstig för att det är som om de tillhör ett annat liv som inte finns längre. Ändå finns de, går att ta i, är inte drömbilder ur ett förflutet utan kött, blod och varmt skinn. Jag vet inte om jag saknar teatern eller allt där omkring. Båda. Allt. Flytta bort från Åbo, börja studera teater, säger Emma när jag klagar. Men det känns inte rätt det heller. Var platsar jag, var är min plats. Linda sa en gång att du har en plats om du gör en plats åt dig. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag gömmer mig i utkanterna av rum. Snart börjar Åbo igen. Allt börjar igen. Där är mitt liv, sommrarna är paus. Där går mitt liv. Flashar framför ögonen. Känns som jag har tjära på vingarna. Känner mig fake poetisk och sån där deep som är framkallar himlande med ögon. Blå ögon, som himmelen. Har alltid sagt att jag kommer gifta mig med någon som har bruna ögon för att de är vackrast. Kunde också få en rund brunte som kompis och stirra in i ett par snälla hästögon några minuter per dag så skulle väl det behovet vara fyllt. Vem behöver kärlek. Jag älskar ändå. Älskar att kärlek finns på så många ställen, älskar hästögon och doften av hästskit på solvarmt gräs. Saknar hästarna, känslan av att hålla sig i manen så man inte trillar av när man tillsammans börjar flyga. Har inte ridit på nästan tio år. Herregud. Har ett behov. Galloppera några minuter per dag genom blommiga ängar just innan natten kommer. Har behov. Hästar är som sagodjur, de är nästan för fina för att de ska få kunna finnas på riktigt. Är rädd för hundar men hästar litar jag på automatiskt. Inte ponnys, men hästar. Ju större häst desstu mer litar jag på hen. Hästars vackraste snällhet och min tilltro till den växer med mankhöjden. Hästar har lena nosar och flackande öron som lyssnar på dig. Och de snällaste ögon jag hittat någonstans. Saknar den där ena finnhästen som brukade blåsa varm luft på mina kinder och puffa mig på armen för att hälsa. Han som lyssnade när jag bad och blev så glad över att få uppmärksamhet, att man borstade och flätade små flätor i manen. Han som små barn klängde på men som tog det med stillsamt överseende. Han som var gammal och inte orkade så mycket längre, men gjode ett litet glädjeskutt varje gång man gav tecknet för den första galloppen. Jag saknar honom och jag tror inte att han kan leva längre. Jag hoppas någon borstar honom omsorgsfullt där han är nu och att han slipper högljudda barn som klappar för hårt med för ivriga händer. Att han orkar galloppera länge, länge och inte blir trött. Jag hoppas att någon flätar in små blommor i hans man och kysser honom på mulen. Jag hoppas han är lycklig i djupt inne i sin hästsjäl som jag är ganska säker på att är bättre än min själ någonsin kunde vara. Jag försöker ha en ren själ och inte såra någon men samtidigt måste jag lära mig att få finnas. Gå till mitten av rum. Ta plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag vill finnas. Jag vill flyga över ängar just före natten kommer tillsammans med den vackraste själ som finns, den som har små blommor inflätade i manen och de snällaste ögon jag lyckats hitta någonstans. Själen finns i ögonen och jag letar efter någon som har lika snälla ögon som en brun, intetsägande och totalt vanlig häst jag red på en gång i veckan för tio år sedan. Någon som känns lika mjuk att krama, någon som har hår att fläta in små blommor i. Någon som det känns som att flyga med. Jag saknar en hästsjäl som fanns och en människosjäl jag inte tror jag hittat ännu. Saknaden är olik, men ändå samma. Vem behöver kärlek, jag älskar ändå. Jag behöver kärlek. Jag har behov. Jag får finnas, får ställa krav. Mejla irriterande mejl och fråga för att nå dit du vill. Gift dig med någon med bruna ögon. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats.

 

PS. Hästen hette Vinski och var mjukt ljusbrun med blond man. Om ni träffar på honom någonstans, snälla smek hans lena mule från mig.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer