Strul, strul, strul

26.07.2018 kl. 00:02
Ni vet det där med att man borde bli vuxen? Ta ansvar över vuxen saker. Reda upp strul. Just nu känns det som så mycket strul. Strul med Kela, strul med relationer, strul med jobb, strul med studierna, strul med framtiden, strul med tiden överhuvudtaget, att den liksom tar slut eller inte finns. Eller att jag använder tiden på fel sätt. Låter den gå, bara. Skriver inte. Är mest fast i mitt huvud. Tittar på Netflix to escape. Läser inte. Det känns för överväldigande och jag vet inte varför. Vet inte varför jag inte har gjort saker jag sade att jag skulle göra, eller fixat saker jag lovade mig själv att jag skulle fixa. Jag är frustrerad över att inget fixas och att tiden tar slut, men ändå gör jag ingenting. Spelar det någon roll. Vi är små skitar i universums alla galaxer. Vill se på Star Wars och bli liten igen. Det här är för svårt. Jag är för gammal. För gammal för att ha det så här. Har inte tittat i min kalender på flera månader, inte skrivit upp något. Borde skriva listor. Borde skriva upp recept på hälsosam mat med mycket fibrer i eller vad man nu ska äta. Borde tänka på hösten. Vad har jag lovat, who is counting on me, har jag lovat för mycket igen. Har jag lovat för lite. Kommer jag att få ångest över att ha för mycket att göra eller över att sitta ensam och isolerad i min lilla lägenhet. Hur hitta balansen. Jag skriver inte frågetecken nu och det är fel, så där grammatiskt. För långa meningar. Det är min blogg, jag får skriva hur jag vill. Hur fel som helst. Jag vill sluta stressa över varje liten sak. Jag beskriver mig själv som happy go lucky, lol. Nä. Jag beskriver väl mig själv som sådan jag skulle vilja vara, inte som den jag är. Är det ok för att alla gör det. Har kommit långt, försöker tänka så. Mitt hår är för långt, känner mig inte bekväm men det hänger där och blir längre hela tiden. Satte farkkun på mig igår i 30+ graders hetta för att jag inte hade shaveat benen. Va fan. Feminist, javisst. Går emot mig själv. Tränar med tanken på att gå ner i vikt bakom. Tränar inte alls för att energin ligger på en nivå där jag ligger på golv. Är för varmt. Gillar inte hetta. Hur ska jag kunna flytta till en liten grekisk ö som i Mamma Mia. Ser rent ut sagt totalt och helt galet drömmigt ut. Fast jag klarar inte hetta, apparently. Måste väl ge upp den drömmen. Livet tar slut för drömmar. Vilka drömmar har jag redan gett upp. Drömmar är bullshit kanske men jag är en romantisk liten naiv skitunge som innerst inne ändå tror på sånt. Soulmates och grejs. Tänker på vänner som är hårda på ett realistiskt sätt, det finns ingen mening i någonting och allt är hemskt och ganska så där att gå på ängar där kossor varit och trampa i skit. Jag är inte sån och jag är för mjuk, för snäll, tror för mycket på världen. Skulle dö så jävla snabbt i en zombie apocalypse. Jag skriver alltid apocalypse fel, det är ett sådant ord som inte går att stava. Varför tror människor som egentligen inte är så jävla amazing så mycket på sig själva. Försöker tänka på manliga författare som skriver överhypead snobberi skit med endimensionella kvinnliga karaktärer som finns där bara för att stärka nån lite äcklig white boys uppväxtshistoria. Ändå har de här tråkiga dustyga manliga författarna nåt jälva mervärdes komplex. Vill tro på mig själv mer bara därför, av bitterhet. Bitterhet is my fuel. Folk tänker på mig och tänker söt och gullig. Ja, söt och gullig och bitter. Finns väl ingen orsak att det ena skulle utesluta det andra. Folk säljer fläktar för 200 euro på facebook kirppis. Kapitalist jävlar. Jag är en kapitalist jävel. Försöker bli bättre, köpa de flesta kläder från loppis för normala priser. Jag fejlar och kollar inte t-skjortans rättvisemärkning eller hur den var producerad före jag köper den från jätte kedjan för 8 euro. För att den var gul och hade en söt flicka i flätor på sig. Jag är skenhelig. Säkert. Skäms lite. Eller mycket. Nu förstör jag världen för att jag ville ha en gul t-skjorta med en flicka med fräknar på näsan. Kapitalist jävel. Är bara image. Jag gillar kläder, försöker hitta min stil. Hipster tant. Borde börja sticka och köpa fler krukväxter till min lägenhet för att complete the look. Det är sent och jag borde sova. Huvudet dunkar lite mot hårt ljus från datorskärm. Stänger ångest flikar med kela utprintat där längst upp. Du unga, är du redo att flytta hemifrån. Gör testet. Det är jag. Enligt Kela, som jag inte gillar så mycket just nu för att det strular. Det är väl någonting, i alla fall. Kela tror på mig. Vem annan. Raise your hands. Min hand blir nere, sätts i fickan, jag sneglar mot marken, försöker hitta ett grönt svartvinbär jag fällde på köksgolvet. Lite sån är jag. Klumpig och söt. Som en elefant unge som lär sig simma. Ni vet, ni har sett videona på facebook. Borde jag ta bort facebook. Säkert, tänker jag och taggar Rakel i en självironisk meme. Memes and dreams står det i min insta profil. Gillar instagram. Hjärtan på instagram är så röda och det gillar jag. Känner mig misslyckad på instagram och trycker fram röda hjärtan, igen och igen. Ligger på rygg på golvet i mitt tonårsrum. Tom Felton är där. Och Pink Floyd. Sådan tonåring var jag. Om det säger något. Vad säger jag. Inget. Det är tyst. Och sent. Så där tyst det bara blir när det är sent. För sent. Jag försöker le, trummar med fingrarna mot den bara magen. Försöker älska min mage. Försöker. Imorgon måste jag ringa vuxensamtal. Eller senast på fredag morgon. Det är alldeles för sent. Huden på magen känns mjuk. Trum, trum, trum. The Killers hade konsert igår och jag grät fast jag sade åt Rakel och Mamma att jag inte gjorde det. Gråter vuxna på konserter när de spelar ens favorit sång. Säkert. Jag gör det och jag är väl vuxen. Tekniskt sett. Är gammal men det är inte för sent. Kan ringa vuxensamtal ända tills fredag. Magen är en halv bulladeg. Varm. Det kommer kall luft från det öppna fönstret. Mattan känns sträv under ryggen. Jag gjorde armhävningar på mattan tidigare idag. Eller försökte. Jag förstår inte hur man ska göra armhävningar, tror jag. Är väl därför jag har lite bulladeg. Jag älskar bulla. Livet är för kort för att inte älska bulla. Livet är för kort för att inte älska sig själv. Trummar med fingrarna mot magen. Trum, trum, trum. Det är inte för sent.

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer