Monstret vill inte alltid leva men det vill jag

07.07.2018 kl. 16:15

Mitt monster och jag

 

Jag vet inte riktigt hur utbredd vetskapen om att jag inte är helt frisk är. På ett sätt försöker jag kanske inte gömma det heller. En väldigt god vän sa en gång åt mig att hen uppskattar att jag är så öppen med mitt mående och hur det egentligen är på sociala medier. Att det är modigt av mig. Och jag blev förvånad av att höra det för jag tycker jag gömmer allt. Men kanske jag inte gör det längre. Kanske jag har slutat ljuga om varför jag inte gör saker. Som när jag vaknar upp idag och har en stor, grå sten liggande på bröstet och jag textar mina kompisar och säger sanningen. Inte att katten behöver vaktas, att jag glömt en släkt lunch hos mormor, att jag har för mycket att göra. Istället säger jag sanningen, att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av att ta mig till Åbo idag. Att jag mår för dåligt. Och jag är inte van att vara så direkt med det i sådana situationer och då jag trycker iväg meddelandet klappar hjärtat extra hårt. Men jag älskar ju dem av en orsak. De är mina favorit människor i denna värld av en orsak. Förstås skickar de kramar  och 'sköt om dig' och 'ring mig genast om du vill prata, ok?' och jag vill nästan gråta över att de finns, att de inte ifrågasätter eller tar det på fel sätt, utan istället skickar fem röda hjärtemojis efter varandra.

 

Och just därför, för att man känner att man blir förstådd, blir man kanske bättre på att vara ärlig. Samtidigt är jag inte alltid ärlig för att det känns för svårt. Det nästan känns omöjligt att låta omvärlden få veta att man inte klarar av sådant som borde vara lätt. Som att starta diskussioner, berätta något personligt om sig själv eller stiga upp ur sängen. Eller, som idag, att åka buss. Att ta sig någonstans. Och nu när jag skrev det där känner jag mig löjlig. Det är ju löjligt. Patetiskt, nästan, att det att åka buss kan kännas som en så total omöjlighet. Att åka buss kan kännas som något som bara inte går. Och det är så svårt att förklara det för någon som aldrig har känt så. Det är svårt och man vet hur dumt det låter. Man vet hur dum man känner att man är. Som när man blir bjuden på fest, väljer ut en klänning och sminkar sig men sedan stannar i hallen för att klänningen ser konstig ut, håret vill inte samarbeta och eyelinern har samlats som klumpar i ögonvrårna. Och när man blinkar in i spegeln så kommer man ihåg att man inte passar in. Att de säkert bara bjöd en för att vara snäll. Att man kommer att och stå ensam i ett hörn och låtsas texta någon. Att man försöker tas med i gemenskapen av någon vänlig själ men alla kommer att se på en och vara så medvetna att man är fel. Att man sitter där med alla andra men inte klarar av att säga något. Att man säger något och hela rummet tystnar, som på film, allt stannar upp i exakt samma sekund och alla ögonpar vänds mot dig. Och de blinkar. En gång, två gånger. Man ser allt framför sig där man står framför spegeln i sin hall. Det spelas upp i huvudet gång, på gång, på gång. Då kommer man, med en så hjärtkrossande tydlighet, ihåg att man inte passar in. Så man sparkar av sig skorna, drar klänningen över huvudet och tvättar bort sminket. Sedan lägger man sig i sin säng och drar täcket över huvudet. Lägger på en film. ‘Jag ville inte gå ändå.’ intalar man sig själv. Men det ville man ju. Man hade ju gått runt hela veckan och varit glad över att någon tänkt på en då de ordnat fest. Och nu blev det så här.

 

Jag är bättre än jag har varit. Jag känner mig starkare än jag känt mig någonsin tidigare. Känner mig säkrare i den jag är. Vågar vara mig själv oftare, vågar säga det jag tänker. Men jag är inte utan det här. Är inte utan ångesten eller det där svarta molnet inuti. Det finns där och det kommer fram. Det är ett monster som inte går att skära av. Och det har varit en del av mig, från och till, i nästan tio år. Jag har blivit vuxen med ett monster. Sedan jag slutade vara ett barn har jag haft en grå ballong knuten fast i min handled med ett snöre. Dubbelknut.

 

Men man förstår inte vad saker är när man är liten. Att tänka tillbaka till när jag var fjorton eller sexton och kände så här, men ännu värre, kanske, gör mer ont än det mesta. Man är så otroligt liten när man är fjorton. Man är ännu ett barn. Och att ett barn ska behöva kämpa med ett monster som gör att man förlorar vänner, förlorar skimret i ögonen, förlorar glädjen i att leva är fan fruktansvärt. Och ändå var det jag. Jag läser mina dagboksanteckningar från den tiden och vill bara gråta i uppgivenhet. Vill slå och skrika och sparka. Vill slå och skrika och sparka på kuratorn som avfärdade mina funderingar med att säga att vara ledsen är en normal del av att vara tonåring. Och jag var blyg och kuratorn hade auktoritet så jag nickade bara. Pushade inte. Gick inte tillbaka för att allt mitt mod hade gått till att säga något alls den där första gången. För att jag trodde att jag varit dum som frågat om något som är så normalt. Att det inte behövdes göra något åt sådant som är normalt. Att jag skulle växa ur det, att det skulle ordna upp sig av sig själv. Men det var inte normalt att vara ledsen och rädd varje dag. Det är inte normalt. Först på senare år har jag faktiskt förstått det. Att det inte är en del av varje uppväxthistoria att känna sådant som står i mina dagböcker. För åren gick och jag blev sjutton, arton, nitton och monstret fanns kvar. Finns ännu kvar. Kommer säkert alltid att finnas kvar.

 

Ju äldre jag blir, dess bättre blir jag. Jag vågar sådant jag aldrig skulle vågat innan. Jag växer in i den jag är. Monstret finns kvar men jag vet att det är ett monster. Varje dålig dag, som den som var idag, känns som ett nedslag men jag klarar mig, jag kommer upp levande på andra sidan. Jag vet bättre hur jag ska handskas med mina känslor. Jag kan skjuta undan monstret. Glömma det, nästan. Vara glad och känna mig älskad. Kunna leva.

 

Jag vågar ofta leva men alltid vågar jag inte. Ballongen har mindre luft nu och svävar knappt ens ovanför marken längre. Men ibland blåser det upp sig själv. I många år har jag inte vågat få hjälp mot min monster för att det innebär att möta det. Jag är mer rädd för mitt monster än något annat. Men kanske det här är första steget. Att publicera länken till den här texten på min facebook sida och veta att så gott som varje människa jag känner, varje bekant, varje person jag träffat och som kan mitt namn nu får veta hur jag mår, hur det är. Kanske är det modigt, men mest är det för att jag är trött på att ljuga, att gömma mig. Att jag vill bli förstådd. Att jag ska kunna säga att jag vaknade med en sten på bröstkorgen idag. Kanske det är första steget. Eller hundrafemtiotredje. I vilket fall som helst är det ett steg. Och jag skriver det här och tänker på att publicera det och är rädd för att folk ska behandla mig annorlunda, att de ska gå runt på tårna runt omkring mig, skicka mig medlidande blickar över rum. Att något ska förändras. Men de allra bästa, de allra viktigaste, förstår ju. De fortsätter vara som de alltid är men vet bara vad som händer när jag säger som det är. Skickar kramar, kramar på riktigt, håller handen och finns där om jag vill prata. Men jag är inte mitt monster. Jag är glad och sprallig och galen. Jag ler hela tiden. Jag är den som mina vänner och familj älskar. Jag håller kvar mig så gott det går och berättar sanningen då det inte funkar. Och jag fortsätter försöka leva, även om jag inte alltid vågar. Jag ser ballongen förlora all luft, jag klarar av att lätta på knuten. Kanske inte idag, men imorgon. Monstret är inte jag. Och jag fortsätter fucking le.

 

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer