Lite mindre jävla artig

20.06.2018 kl. 13:41
​Så här snygg var jag idag.

 

Ibland tror jag att artighet är en för stor del av den jag är. Jag är programmerad, nästan hjärntvättad. Le, mycket, nästan konstant. Säg Hej när då kommer och Hejdå när du går. Be om ursäkt, också för små saker och sådant som egentligen inte var ditt fel. Tacka i butiken och i bussen och på tåget när du rejectar nån du aldrig sett förut, som är fem centimeter från att sätta händerna på dej, kallar dej baby och ber dig sitta bredvid honom i vagnen och ser på dig på ett sätt som du exakt vet vad det betyder.

Säg Nej tack. Gå vidare. Vänd dig inte om när han skriker anklagande fraser efter dig som inte innehåller ordet 'bitch' men lika gärna kunde göra det, för det går isande tydligt att höra i hans röst ändå. 

Jag gick igenom nästan hela tåget och satte mig nästan så långt bort det bara gick. Jag satt med ryggen emot för jag ville inte se honom, och hjärtat började klappa lite extra varje gång någon närmade sig bakifrån längs gången. Det var aldrig han. Men det kunde lika gärna ha varit det. Det har hänt förut och jag är alldeles för medveten om hur mödosamt, och rent ut sagt komplicerat, det kan vara att skaka av sig en man som bestämt sig för att ni ska lära känna varandra. Ibland tar det att låsa in sig på WC och ha en kompis som står utanför och textar dig att kusten är klar när hans längtan efter en till öl övervinner den... andra sortens längtan. Ibland tar det att säga 'Sorry, jag har pojkvän' fem gånger i en två minuters konversation. Ibland tar det att bara ta sig därifrån så snabbt som möjligt, ta omvägar hem, krama om nycklarna mellan fingrarna som Wolverine, ta av sig den blå jackan och frysa i den gröna tröjan och be, be, be, till Gud eller Spagettimonstret, att han tappat bort dig och de steg du hör bakom dig inte är hans, att han inte kommer att få veta var du bor, snälla, snälla, snälla...

Det börjar aldrig från noll. Med varje man som stannar mig på gatan eller knackar mig på axeln då jag står på tågstationen med sådana där hörlurar som täcker halva ansiktet, har jag redan andra situationer, andra män, i bakhuvudet. Det är ständigt närvarande, sådant som har hänt mig, min kompis, min kompis syster, en random tjej på baren jag låtsades känna för att få bort henne därifrån... Det är konstant. Man blir aldrig ledig, aldrig fri. Vart man än går, dit går också skräckhistorier som handlar om dig, eller lika gärna kunde göra det. Det är ett oavbrutet mantra, en orsak att vara på sin vakt, tittade han konstigt på mig, måste jag hoppa av spårvagnen nu och gå de sista tre hållplatserna, är han full, här luktar alkohol, är det han som luktar, vad gör jag om han kommer närmare, det är för fullt i den här vagnen, vad det där en hand på min rumpa eller var det ett misstag, krängde vagnen till så mycket, gjorde den faktiskt det?, kan jag 100% lita på att min rätt så fulla kompis har haft uppsikt över min drink varenda sekund medan jag var och pissade?, hur fler sätt kan jag säga 'jag vill inte dansa' på, borde jag börja halta?

Ibland bara stannar man upp i allt det här och på något sätt inser att shit, va fucked up. Men man blir van. Man avtrubbas. I något skede ersätts förvåningen med acceptans och anpassande, inordnande i systemet. Och sedan man var liten får man höra att man ska bete sig ladylike, var behaglig, värdig, sätt ihop knäna, ställ dig över pojkarnas skrik och gräl, gå ständigt rak i ryggen, trippa lätt på tå, se till andras (hans) önskningar och behov, le när någon bråkar med dig och gå sakta och stilla därifrån, plocka undan andras (hans) oreda, ät bara en halv bulle när han äter tre, be om ursäkt när du höjer rösten eller behöver veta vilken låda vispen ligger i.

Så jag säger Nej, men jag lägger till ett Tack. Som om jag behöver tacka honom för att han graced my life, min person, med sin närvaro. Att han gav lite av sin dyrbara och viktiga tid åt mig. Att han uppfattade mig, lilla, fula, intetsägande jag, som tillräckligt vacker, som någon värd att anstränga sig för, att låtsas lära känna. Som att det är något att tacka för att han står framför mig och klär av mig med ögonen, som en början på en sexakt jag ofrivilligt blir tvingad att delta i. 

Jag vill be honom dra åt helvete, ljudligt, jag vill knuffa upp honom upp mot tågets dörrar och väsa Kalla mig fan inte Baby i hans öra, jag vill se vild och galen ut i ögonen. Jag vill göra honom rädd som jag är rädd, att gå på gatan, att trängas i en spårvagn, att ta en cider vid å-kanten i Åbo, att tappa bort en kompis på klubben i tre minuter, att vända eller inte vända sig om, att gå hem på öppen gata, utan pepparspray eller någonstans att ta vägen. 

Jag säger Nej och lägger till ett Tack och vänder mig om och går därifrån, sakta, stilla och rak i ryggen.

Jag sitter i ett springande tåg med musik i mina hörlurar som täcker nästan hela ansiktet och jag ber, ber, ber att jag ska hitta styrkan inifrån (som jag fan vet finns där) att bli lite, lite mindre jävla artig. 

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer