Ett löfte till en 9-åring

24.01.2018 kl. 01:11

Jag har ätit mycket socker idag. Jag har ätit lunch, också, var inte oroliga. Men jag har ätit mycket socker idag. Och jag mår lite illa. Och jag funderar varför jag mår lite illa.

 

Jag på en strand i min hipster-bikini

 

Jag skulle till en strand dagen efter julafton. Och jag var glad. Jag skulle få värme. Jag skulle få en ny del av världen. Jag skulle få spendera tid med den bästa familj som finns, de som jag saknar varje dag när jag är ifrån dem. Jag var glad, så glad, så glad. Men samtidigt, så var jag inte det. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag mådde illa. Varför åt jag den där kokosbollen från Arken idag? Varför beställde jag den där natt-pizzan förra gången jag var ute och festade? Varför åt jag över 10 pepparkakor på julmyset förra veckan? Jag mådde illa, och jag mådde illa över att jag mådde illa.

 

Jag visste att jag hade fel.  Det var det som var värst, att jag var så tudelad. Jag visste att jag hade fel när jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini. Jag följde body-positive konton på instagram och jag visste att jag hade fel. Men min hipster-bikini fick mig att må illa. Och jag blev arg. Varför skulle jag inte få vara på en strand, lika mycket som någon annan? Varför skulle jag inte få vara där med min kropp, precis som den var? Varför skulle jag behöva räta extra mycket på ryggen och dra in magen? Varför skulle jag behöva börja dricka åtta glas vatten för att törst kan förklä sig som hunger? Jag följde body-positive konton på instagram och kände mig vacker och stark. Jag kände mig vacker och stark ända tills jag, igen, stod framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och drog in magen.

 

Och jag undrade var det började. Vem sade allt detta till 9-åringen som lekte och hoppade och enbart tittade sig i spegeln för att se nya blåmärken när hon fallit med cykeln? Vem rynkade på näsan när hon var utsvulten och tog två portioner på lunchen? Vem lät henne förstå att hon var lite knubbig och det var något man inte ville vara? Vem sade att lite feta kvinnor måste hon klä sig i 'rak silhuett' och i sådant som är 'smickrande för figuren' (hämtat härifrån. Kan vi snälla förbjuda artiklar som denna?!)? Vem lärde henne om kroppar i form av äpplen och päron och att en tillhörighet till den ena frukten betydde att man kunde ha bikini, medan en tillhörighet till den andra betydde att man inte kunde det? Vem förstörde henne? Jag var arg för hennes skull. Jag var arg för alla 9-åringars skull. Jag var arg på det som gjorde att barn fick sina lekar och skratt utbytta mot kaloriräkning och att inte springa för att man var så lycklig utan för att rymmas in i ett par jeans. Det var en hemsk tanke. Det var det värsta. Att jag hade varit 9 år och hoppat på en trampolin, att min kropp hade dallrat men att jag inte hade brytt mig. Att jag farit till stranden och byggt sandslott och jag böjt mig neråt utan att bry mig om korvarna syntes. Och det var svårt, så svårt att tänka på att man brukade bara kunna finnas utan att be om ursäkt, utan att dra in magen eller sträcka på ryggen extra mycket. Det brukade vara så. Jag brukade vara så. Men jag kom inte ens ihåg hur det kändes längre. Jag kunde inte ens tänka mig det. Jag hade förlorat en 9-åring. Och jag visste inte ens när det hade hänt. Jag kunde inte komma ihåg något annat än det som var nu. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag nästan grät. En lycklig liten 9-åring med knubbiga kinder hade dött och jag hade inte ens sagt adjö, jag hade inte ens märkt när, eller att, hon for. Jag hade svikit henne. Jag hade glömt att hon hade funnits. Jag stod framför den stora Åbo spegeln och grät medan jag drog in magen.

 

Vi flög iväg. Vi landade. Jag log mot alla 9-åringar på flygplatsen.

 

Stranddagen kom. Just innan vi for gick jag till in till den stora badrumsspegeln. Jag vägde hipster-bikinin i handen. Jag blinkade mot min spegelbild. Mina syskon skrek utanför.

 

Jag vände på klacken och gick ut.

 

Vi gick igenom sanden och sedan var vi framme. Solen sken. Det var tidigt, men den var redan varm. De jag älskade mest i världen gick omkring mig och småpratade om viktiga och oviktiga ting och sedan var vi framme.

 

Det var så fint att allt liksom stannade.

 

Jag lånade mammas klänning, bytte om till min hipster-bikini där under.

 

Jag satte mig ner i sanden. Magen korvade sig.

 

Havet var ljusblått och glittrade.

 

Och då bestämde jag mig. Någonstans där mitt i vackerheten bestämde jag mig för att jag vägrar. Jag vägrar vika undan från andras blickar. Jag vägrar tänka på croissanten jag ätit till frukost. Jag vägrar dra in magen, jag vägrar räta på mig sådär extra mycket.

 

Jag ställde mig upp och jag sprang. Jag sprang rakt in i havet. Jag sprang, jag sprang, jag sprang, jag sprang för att jag var så lycklig och inte för att rymmas in i ett par jeans, jag sprang snabbt, jag sprang hårt, jag sprang med en 9-årings slamrande ben. Jag ville hålla 9-åringen kvar. Jag ville vägra låta henne försvinna för evigt. Jag ville vägra behöva sörja henne.

 

Vågorna var mer salta än mina tårar någonsin skulle kunna vara.

 

Kommentarer (1)
Man kan faktiskt känna 9- eller 10-åringen i sig om man riktigt känner efter, fast man är 50+! Man borde känna efter oftare.
Anonymous27.01.18 kl. 11:42

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer