Vykort & ängar

 

Jag vill skryta om min vykortsvägg. Så mycket annat finns inte att skryta om, kanske. Eller, så gör det det. Men det är lättare att skryta om något konkret, som inte är direkt ihopkopplat med mig själv. Man borde ju kunna skryta om sig själv. Typ, "Vad söt jag är idag", "Bra jobbat, där!" och "Jag är bra på att (insert thing here)." Varför får jag, enligt mig själv, liksom inte säga att jag är fin? Jag går ju bara runt och förminskar mig själv. Finns ju alltid någon som är sötare, duktigare, mer produktiv, mer kreativ, mer åtråvärd, coolare, snabbare, mer social, gulligare, smartare, en bättre kompis, en bättre människa, än jag. Jag bara går runt och försöker och hoppas att det kommer att räcka till. Ibland försöker jag inte ens. Ibland hoppas jag inte heller, utan känner mig bara otillräcklig och ful och rycker på axlarna åt situationen och åt andra som helt klart är ett strå, eller en hel äng, vassare än jag.

Men, här är nu min vägg. Säkert finns det någon annan där ute i världen som har en ännu finare. Men just den här är bara min och gör mig glad varje dag, så jag tror inte att jag bryr mig.

04.09.2017 kl. 17:58

Bit som lilla My

 

Jag låter musiken drunkna ut det sena mörkret i Helsingfors för att jag vägrar vara rädd.

Jag vill inte inte vara rädd. Jag vill inte. Jag tänker inte. Jag vägrar. Sedan kan jag rycka ut hörlurarna vid behov. Kan ignorera. Kan stirra tillbaka och inte vika undan före de gör det. Kan skrika. Kan springa. Kan skuffa bort händer från min kropp. Kan leta efter stöd av förstående ögon i en massa. Kan morra som en rotweiler. Kan väsa med eldlågor mellan tänderna och bränna upp deras ögonbryn. Kan klösa. Kan stampa hårt på fötter. Kan svära. Kan himla med ögonen. Kan bli Karis bo och säga "Jo, nej." Kan bestämt be dem to leave me the holy f*ck alone med iskall röst. Kan bita som lilla My. Kan svinga bort i en lian som Tarzan. Kan växa 10 centimeter och stå bredbent och ta upp allt space som går att ta upp som Wonder woman.

Kan, vill, och tänker göra. 

Det, ni.

(PS. Laleh passar bra som bakgrundsmusik. Visserligen passar hon vid typ alla situationer du än kan tänka dig, men hon passar något så otroligt just här.)

03.09.2017 kl. 01:15

Hemma & hemma

 

Jag är hemma nu. Hemma, men ändå borta. Borta från ett hem, hemma i ett annat. En nystart som inte är ny. Ett uppbrott som egentligen inte bryter någonstans. Jag är lite rädd och osäker, precis som jag var förra året, men skillnaden nu är att det finns människor som gör det här stället till hemma. De var där förra året också, men nu vet jag redan från början att det finns en familj för mig även här. Jag är otroligt tacksam och glad över att de finns. Att de väljer att finnas med mig. Att allt är så enkelt med dem. Bara att kramas med lite tårfyllda ögon, några ögonblick av 'de här e så WEIRD. Liksom bra men WEIRD.', och sedan är allt som vanligt igen. 

 

Jag hoppas att det här året kommer att föra med sig en massa nytt, steg ut ur the comfort zone, sena nätter, fågelvin, kokosbollar, intressanta föreläsningar, ny (lite mind blowing) information, bra musik, böcker som lite förändrar hur man ser på världen, coola halarmärken, roliga sitzar, nya vänner, massa egna utskrivna ord, te, fina strumpor, loppisfynd, kärlek, kramar och skratt. Och littvet. skvadden '16 kommer att finnas där genom allt, om inte direkt, åtminstone som bollplank, lunch-sällskap och någon som både kan call you out on your bs och hålla din hand, beronde på vad som behövs just då.

 

Come at me, studieåret 2017-2018. Nu gör vi det här. 

 

(...det börjar officiellt först på måndag. Men man måste ju förbereda sig.)

01.09.2017 kl. 11:30

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer