Sånger jag skriver till

Som ni kanske vet, så skriver jag just nu. Kreativt, inte uppsatser. Vad jag skriver får ni inte ännu veta för att... nå, om jag är ärlig, så är jag för rädd. Men, jag är en sådan som skriver till musik och tänkte dela sådana sånger som alltid funkar för mig när det gäller att få ut ord. Säkert säger det något om vad jag skriver. Typ stämningen och känslorna, i alla fall, antar jag. 

Have fun figuring this out!

 

Sånger jag skriver till, en lista.

 

 

Schindler's List Theme - John Williams

Man vet liksom storyn, desstom. 

 

 

Comptine d'Un Autre Été - Yann Tiersen

Lätt kanske min favorit film någonsin. Bästa sången på soundtracket. No surprises here.

 

 

Olopte's Lullaby - Gabriela Parra 

Har ingen aning hur jag hittade den här. Funkar.

 

 

Jenny Returns - Alan Silvestri

Film soundtrack är nog det bästa som finns, nästan.

 

 

Fjarlægur - Oskar Schuster 

Låter som en av mina karaktärer.

 

 

Ólafur Arnalds - 3055

Rakt igenom sorgligt och hemskt. Med lite hopp, någonstans, kanske. Låter som det jag skriver.

 

 

A Little Chaos Main Soundtrack - Peter Gregson

Här är det där hoppet jag pratade om.

 

 

The Letter That Never Came - Thomas Newman

A Series of Unfortunate Events?! Jaaa, sign me up. Tror väl att jag kan fixa till en lika fin story som den om jag lyssnar på soundtracket när jag skriver.

 

 

The Brother's Bloom - Penelope's Theme

Låter som en annan av mina karaktärer.

 

 

The Dressmaker - David Hirschfelder

Hela sountracket?! Hela. soundtracket. Är 20 minuter långt, perfekt längd for a writing session. Det är ödet. När jag är stuck lyssnar jag på det här. Räddaren i nöden, alltid något att lita på. Sedan gillade jag filmen starkt och gillar boken, som jag läser just nu, ännu mer. Ger inspiration till varför jag gör det här. Att det liksom kanske är värt det om så bara en människa gillar det ens hälften så mycket som jag gillar den här boken. Då är det faktiskt värt det. Fast det känns rakt igenom hopplöst det här, oftast. Så ändå.

13.06.2018 kl. 19:12

Jag saknar er så in i helvete

Jag saknar Åbo så in i helvete. Eller, inte Åbo. Men de människor som brukar bo där och man brukar kunna se varje dag. 

En bild från en av de där sista hänget med några av de allra viktigaste

 

Jag känner mig lost just nu. Så otroligt lost. Jag vet liksom inte vad jag gör eller vem jag är. Sluta stressa, säger mamma och kramar mig och jag lovar försöka. Men att sätta mig och sluta stressa i samma mening, ens i samma rum, går nästan inte. Jag är en sådan som stressar, en sådan som övertänker. Tankarna rusar runt och runt tills jag inte är säker på någonting längre. Vill jag det här, egentligen. Vad ska mitt liv bli. Går det ens att leva utan att hela tiden känna att man borde leva mer. Ljuger alla som säger att de tycker om mig. Ljuger alla som tycker att jag är bra. Ljuger jag för mig själv när jag tror att jag kan bli lycklig. Är jag lycklig nu. Jag har allt. Jag har allt och jag är inte lycklig.

Facebook påminner om minnen. Två år sedan. Att stå i en ring på en gräsmatta i Karis och gråta mer än nästan någonsin förut.  Att tränga in sig, åtta teaterapor i en bil. Att spendera nästan varje vakna minut med en grupp människor man lärt sig att älska för att det sedan bara ska ta slut. Att livet fan förändras och blir inte samma igen. Och jag vet inte var jag är. Jag har haft min officiella adress i Åbo i nästan två år, har över hundra studiepoäng jag gråtit och kämpat för men jag vet inte vad de betyder, vad de kommer leda till. Om det är värt det. 

Man ska älska sommaren, visst? Jag gör det. Men samtidigt inte för det förväntas att man ska leva mer då. Och jag vet inte vad det är för fel på mig och jag går runt och överlever. En dag i taget. Jag försöker att inte stressa men händerna och ögonlocken darrar ibland. Sommaren betyder alltid ett slut. Ett till år som har gått.Vem är jag ens. Jag leker kurragömma med mig själv på sommarängar men hittar inte tillräckligt. Jag saknar er så in i helvete

 

 

24.05.2018 kl. 22:39

Vi är mer värda. Vi är värda mer.

Annan tid, annan plats, samma himmel.

 

Det är ljusrött på himlen. Världen liksom fortsätter. Fast man själv känner sig fast, som om gatorna man går på är nersmetade med sirap och man fastnar med sina plattbottnade skor. Så känns det, nästan. Så jag går på Åbos gator när våren antingen är right there eller så nära att man kan känna doften i luften. Jag går ensam, för igen är isolering det första knepet jag tar till när världen blir siprapsslipprig och dygnen består av en massa sekunder som bara rinner iväg och kontrollen jag aldrig hade fortfarande inte går att få nåt grepp om. Det är ganska otroligt att jag ens går på gator. När det är så här brukar jag fastna i hallen, precis när jag har knutit mina skor. Men jag går på gatan. Jag springer. Jag sätter på musiken så högt i hörlurarna att mina tankar drunknar och jag springer så hårt jag kan. Min närmaste Lidl som stängde före förra sommaren har tydligen kommit tillbaka. Jag tänker på förra sommaren, hur hemsk den var, hur bra den var. Hur jag kanske tappade bort mig själv och fan vet om jag hittat mig själv igen. Kanske jag finns någonstans. "It's not simple to say, that most days, I don't recognize me." Spring så det tar ont i benen och lungorna. Pusha igenom det där med att känna sig så jävla ensam och lost i hela den här världen som inte fungerar för mig längre och när har den senast gjort det tänker jag medan jag pushar och pushar och viker av vägen när en annan människa kommer emot.

En vän lämnar röstmeddelande på whatsapp och jag hör gråten i rösten så tydligt att det skär i hjärtat och orsaken är så klar och så tydlig och jag kan säga 'Du är värd så mycket mer' men vad fan kan jag säga mer, finns inget finns bara det att säga. Att säga att 'Det blir bättre' blir plattfall för jag vet inte längre om det är sant. Vad blir bättre jag vet inte. Blir det bättre jag vet inte. Vissa dagar är det finaste jag har medan andra är att gå i tjock dimma i ett lager med hyllor och hyllor av upptravade klockor som går tredubbelt så snabbt som vanliga. Jag försöker skriva för det är det enda som hjälper men jag jämför mig med andra är rädd för vad människor ska tycka tänka om mig om det jag skriver. Jag bara tror att jag är bra det är jag kanske inte jag når inte upp till de högsta hyllorna det går inte jag når inte fram. Alla himlar i hemlighet med ögonen åt mig jag tycker att jag ser dem göra det och jag blir femton igen och så osäker, så osäker när jag springer på gatorna och viker bort med blicken när jag möter någon jag inte har hunnit springa ifrån. Bra att springa, dåligt att springa hur många kilometer måste jag springa för att bränna bort den där mcdonalds glassen and the fries ? för många jag behöver inte bränna bort något fuck that men ändå ändå ändå. Kommatecknen och punkterna tar slut och allt sägs i en enda utandning när jag spelar in ett meddelande på whatsapp och säger 'Du är värd så jävla mycket' vi är värda så jävla mycket vi är värda mer.

29.04.2018 kl. 00:04

Femton minuter

Jag har börjat med det här att skriva 15 minuter varje dag. Som inte låter mycket. Och det är det ju inte heller. Mycket. Femton minuter är liksom igenting, egentligen. Femton minuter är att äta ett äpple, är lite mer än ett halvt avsnitt av en sitcom, är ett telefonsamtal, är en för lång dusch, är så länge en kladdkaka ska vara i ugnen. Är ingenting. Ändå känns tröskeln hög, mer ofta än den inte gör det. Att ens öppna dokumentet är svårt. Vad är ord? Vem vet. Det här är säkert jätte dåligt. Jag skriver ändå. Och jag läste någonstans att sätta en timer är kontraproduktivt. Det är meningen att femton minuter ska gå och så har man flow. Att man sedan skriver kanske i 17 minuter, 22, 35. En timme. Händer ibland. Men det enda som måste nås är femton minuter. Femton minuter blir ungefär 500 ord om jag skriver utan att tänka så mycket eller går tillbaka för att rätta stavfel. Allt över femton minuter, över 500 ord, är plus, är kul, känns extra fint. Men 15 minuter är ändå cirka 500 ord om jag inte är rädd. Och 500 ord per dag är mycket, in the grand scheme of things. Det är tillräckligt. Imorgon kommer jag tillbaka. I femton minuter. Åtminstone. Kanske mer. Inte mindre. Kanske trött, oinspirerad, högst antagligen lite rädd. Men jag återvänder och gör det jag lovat. I femton minuter. Och det är tillräckligt.
13.03.2018 kl. 19:03

Drakar, strumpor och en värld som är kall men ändå inte

Fotot på Instagram

 

Den här veckan har varit jobbig. 

Det känns som att det är lätt att svara när folk frågar. "Ja, jag är trött och stressad" säger jag och ler lite, ler frustrerat, men ler ändå. Fast jag helst inte skulle le alls.

Jag postar en bild på instagram där jag inte ler. Och jag är rädd efteråt, liksom går runt som en osalig ande, river bort lakanen och tråttar in dem i tvättmaskinen, river ut alla mina kläder och slänger dem hafsigt på sängen utan titta efter vart de egentligen landar. Och jag ler inte. Jag vet inte om jag gråter för det är inte mycket jag tänker på förutom tygen och materialen i mina händer som finns där för att sedan försvinna. Men jag ler inte, det vet jag. Det märker jag för att något darrar i hjärtat. Och kläderna flyger som drakar bakom mig och jag ler inte alls.

Jag spenderar resten av dagen med att sitta i en hög av drakarna och vika in dem i skåpet igen. Vissa sätter jag i en svart plastpåse som jag ska föra till någon insamling. Någon dag här snart ska jag göra det. Någon gång här snart. Inte nu.

Det är för tyst så jag lägger på musik. En sång visar sig vara perfekt så jag lyssnar på den fem gånger i rad. Jag lyssnar och viker drakar, gör dem till kläder igen och lägger in dem i skåpet. Mamma tycker att jag aldrig har lärt mig vika. Hon har rätt, men jag försöker. Det blir tillräckligt fina rader för att darrningen i hjärtat och hjärtat ska börja avta. 

Många strumpor saknar par. 

Jag lägger dem i en korg och hoppas att de någongång ska hitta tillbaka.

Jag sätter på tvättmaskinen och tar fram damsugaren, dränker musiken och mig själv i ljudet. Ingenting annat kan höras, så igenting annat kan spela någon roll. 

Hjärtan på instagram har ploppat in. Både hjärtan och gulliga ord. Jag är inte ensam, du är inte ensam. Det är vi inte.

Jag tar en promenad. Luften är för kall för mitt ansikte och ingenting annat kan kännas, så ingenting annat kan spela någon roll. 

Snön lägger sig på mina skor och fingrarna är stela, så jag drar ihop dem i vantarna för att de ska få värme av varandra. Ingen är ensam. 

Himlen är för mörk för att jag ska kunna se drakarna flyga. Men jag tror att de gör det ändå. Jag tror att jag inte är ensam.

Mobilen vibrerar i fickan. Jag drar av mig vanten fast fingrarna protesterar vilt och trycker fram meddelandet. Orden värmer i magen.

Jag sneglar upp mot himlen igen. Inga drakar syns, men luftdraget från deras vingar känns tydligt mot mina kinder. Om jag känner efter så kan jag se dem leka tafatt med varandra där högt uppe, kan se dem nafsa efter varandras svansar.

Jag går hemåt. Snön gnistrar. Världen är kall men fin.

Drakarna blåser lekfullt eld efter varandra i skyn.

04.03.2018 kl. 23:02

No one's got it all

Vissa människor har bara den där förmågan att spegla det som händer inuti en. Och man behöver inte ens känna dem.

Regina Spektor är en sådan människa för mig. Hon har varit det i närmare tio år. Allt har förändrats på tio år. Och ingenting inuti mig är ändå annorlunda. Inget av det där som älskar Regina Spektor, i alla fall.

Jag lyssnade på Regina detta veckoslut, intensivt. Jag låg uppe sent på kvällen och bara tryckte mig igenom sångerna, kom ihåg dem, log åt dem, och (framförallt) grät åt dem. Jag plockade ut de allra viktigaste och satte dem på en speciell spellista. Nu kommer listan hit också. Med mina kommentarer, för att jag tror att hon kommer att läsa dem och ringa mig och tacka och ge mig konsertbiljetter och låta mig sitta brevid hennes piano och titta på när hon skriver låtar. Eller, sedan bara för att 'Regina' frälsa någon som råkar läsa det här. Hursomhelst.

Så, härmed presenterar jag:

 

Top 11 Regina Spektor låtar

(för 10 var rätt ut sagt omöjligt)

 

11. Samson

Börjar väl med en klassiker. 

 

För att: Pianot. När hon går upp i "I loved you first". Att texten har Reginas vanliga 'du förstår inte före du försöker förstå' mentalitet. Symboliken, den där bilden som målas upp. Musikvideon med pappersfåglar. Att både rösten och pianot i den sista "I loved you first" är så fulla av otyglad sorg. Ryser.

Favorit rad(er): "And history books forgot about us. And the Bible didn't mention us, not even once."

 

10. Folding chair

 

För att: Den är så okaraktäriskt... glad. Att hon imiterar delfiner. Mellandelen som blir långsammare, och hur hon tar upp tempot igen. För att jag vill ha en silver bullet trailer. För att jag inte är säker på om text-jaget verkligen är glad eller bara låtsas och gråter i smyg där i sin stol. Typ därför.

Favorit rad(er): "I've got a perfect body, though sometimes I forget. I've got a perfect body cause my eyelashes catch my sweat."

(Hur sant är inte det, liksom??!)

 

9. Sellers of Flowers

 

För att: Det låter som opera/musikal och är just så där Regina Spektor konstigt jag älskar. Att texten i sig är poesi. Historien som berättas fram, de dramatiska stråkinstrumenten. Love it all.

Favorit rad(er): "We never bought them but somebody must have."

 

8. Laughing with

 

För att: Musikvideon är ett konstverk. För att en av mina bästa kompisar sa att den här är hennes favoritsång någonsin. Att temat är så svårt och annorlunda, jag har aldrig hört en annan sång om tro på det här sättet, liksom. Att man inte behöver tro på Gud för att inse att det hon säger har något sant i sig.

Favorit rad(er): "No one's laughing at God, when it's gotten real late and their kid's not back from that party yet."

 

7. Summer in the city

 

För att: Det är bara så verkligt, på nåt sätt. Hur rolig texten är, men samtidigt rent tragisk. Hur det känns som om hon har censureat 0% av det hon tänkt. Det lite ledsna leendet man hör i rösten, och det där liksom skiftandet av känslor igenom allting.

Favorit rad(er): "Don't get me wrong, dear, in general I'm doing quite fine. It's just when it's summer in the city, and you are so long gone from the city, I start to miss you, baby, sometimes."

 

6. All the rowboats

 

För att: Videon är så obehaglig. Pianot som går liksom för snabbt. Museumet och målnigarna som symboler. Det är poesi igen. Rakt igenom, bara.

Favorit rad(er): "First there's lights out, then there's lock up, masterpieces serving maximum sentences. It's their own fault for being timeless. There's a price to pay and a consequence."

 

5. Bleeding heart

 

För att: Basically min livshistoria. Sånt som spelas på radio, men ändå så Regina. Videon med henne som liten. Slutet som man inte förväntade sig och nästan går sönder av. 

Favorit rad(er): "Never mind your bleeding heart."

 

4. Somedays

 

För att: Alltså... det är bara så här det är. Just så här. Hur kan man förklara det så bra. Hur hennes röst blir mjukare på precis rätt ställen för att sedan bli sträv igen. Det är så otroligt fint. 

Favorit rad(er): "Some days aren't yours at all. They come and go as if they're someone else's days."

 

3. Chemo limo

 

För att: Det här kan mycket väl vara den sorligaste sången jag vet. Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången och bara förstod noll. Men sedan hände något, och nu vill jag gråta varje gång. Hennes accent, 'style' biten, hur man ser allt framför sig. Hur få ord kan bygga upp så mycket.

Favorit rad(er): "Oh my god, Barbara, she looks so much just like my mom."

 

2. The one who stayed and the one who left

 

För att: Det påminner mig om varför jag ska leva.

Favorit rad(er):  "Then wake up, in a new town. Just another face in the crowd."

 

1. Hero

 

För att: Jag försöker fortfarande figure out exakt vad det här handlar om (Jag har kommit till en stark teori, om du vill höra den är det bara att ta kontakt). Hur hon sjunger "It's alright" om och om igen, som för att försöka övertyga sig själv, hur man hör att hon inte tror på det. Flygplansljuden, omväxlingen mellan hennnes ljusaste röst och den mörkare, den mjukare och den hårdare. Det viskande slutet. Alltså, gud.

Favorit rad(er): "I'm the hero of this story, don't need to be saved."

 

24.02.2018 kl. 22:29

Ett löfte till en 9-åring

Jag har ätit mycket socker idag. Jag har ätit lunch, också, var inte oroliga. Men jag har ätit mycket socker idag. Och jag mår lite illa. Och jag funderar varför jag mår lite illa.

 

Jag på en strand i min hipster-bikini

 

Jag skulle till en strand dagen efter julafton. Och jag var glad. Jag skulle få värme. Jag skulle få en ny del av världen. Jag skulle få spendera tid med den bästa familj som finns, de som jag saknar varje dag när jag är ifrån dem. Jag var glad, så glad, så glad. Men samtidigt, så var jag inte det. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag mådde illa. Varför åt jag den där kokosbollen från Arken idag? Varför beställde jag den där natt-pizzan förra gången jag var ute och festade? Varför åt jag över 10 pepparkakor på julmyset förra veckan? Jag mådde illa, och jag mådde illa över att jag mådde illa.

 

Jag visste att jag hade fel.  Det var det som var värst, att jag var så tudelad. Jag visste att jag hade fel när jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini. Jag följde body-positive konton på instagram och jag visste att jag hade fel. Men min hipster-bikini fick mig att må illa. Och jag blev arg. Varför skulle jag inte få vara på en strand, lika mycket som någon annan? Varför skulle jag inte få vara där med min kropp, precis som den var? Varför skulle jag behöva räta extra mycket på ryggen och dra in magen? Varför skulle jag behöva börja dricka åtta glas vatten för att törst kan förklä sig som hunger? Jag följde body-positive konton på instagram och kände mig vacker och stark. Jag kände mig vacker och stark ända tills jag, igen, stod framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och drog in magen.

 

Och jag undrade var det började. Vem sade allt detta till 9-åringen som lekte och hoppade och enbart tittade sig i spegeln för att se nya blåmärken när hon fallit med cykeln? Vem rynkade på näsan när hon var utsvulten och tog två portioner på lunchen? Vem lät henne förstå att hon var lite knubbig och det var något man inte ville vara? Vem sade att lite feta kvinnor måste hon klä sig i 'rak silhuett' och i sådant som är 'smickrande för figuren' (hämtat härifrån. Kan vi snälla förbjuda artiklar som denna?!)? Vem lärde henne om kroppar i form av äpplen och päron och att en tillhörighet till den ena frukten betydde att man kunde ha bikini, medan en tillhörighet till den andra betydde att man inte kunde det? Vem förstörde henne? Jag var arg för hennes skull. Jag var arg för alla 9-åringars skull. Jag var arg på det som gjorde att barn fick sina lekar och skratt utbytta mot kaloriräkning och att inte springa för att man var så lycklig utan för att rymmas in i ett par jeans. Det var en hemsk tanke. Det var det värsta. Att jag hade varit 9 år och hoppat på en trampolin, att min kropp hade dallrat men att jag inte hade brytt mig. Att jag farit till stranden och byggt sandslott och jag böjt mig neråt utan att bry mig om korvarna syntes. Och det var svårt, så svårt att tänka på att man brukade bara kunna finnas utan att be om ursäkt, utan att dra in magen eller sträcka på ryggen extra mycket. Det brukade vara så. Jag brukade vara så. Men jag kom inte ens ihåg hur det kändes längre. Jag kunde inte ens tänka mig det. Jag hade förlorat en 9-åring. Och jag visste inte ens när det hade hänt. Jag kunde inte komma ihåg något annat än det som var nu. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag nästan grät. En lycklig liten 9-åring med knubbiga kinder hade dött och jag hade inte ens sagt adjö, jag hade inte ens märkt när, eller att, hon for. Jag hade svikit henne. Jag hade glömt att hon hade funnits. Jag stod framför den stora Åbo spegeln och grät medan jag drog in magen.

 

Vi flög iväg. Vi landade. Jag log mot alla 9-åringar på flygplatsen.

 

Stranddagen kom. Just innan vi for gick jag till in till den stora badrumsspegeln. Jag vägde hipster-bikinin i handen. Jag blinkade mot min spegelbild. Mina syskon skrek utanför.

 

Jag vände på klacken och gick ut.

 

Vi gick igenom sanden och sedan var vi framme. Solen sken. Det var tidigt, men den var redan varm. De jag älskade mest i världen gick omkring mig och småpratade om viktiga och oviktiga ting och sedan var vi framme.

 

Det var så fint att allt liksom stannade.

 

Jag lånade mammas klänning, bytte om till min hipster-bikini där under.

 

Jag satte mig ner i sanden. Magen korvade sig.

 

Havet var ljusblått och glittrade.

 

Och då bestämde jag mig. Någonstans där mitt i vackerheten bestämde jag mig för att jag vägrar. Jag vägrar vika undan från andras blickar. Jag vägrar tänka på croissanten jag ätit till frukost. Jag vägrar dra in magen, jag vägrar räta på mig sådär extra mycket.

 

Jag ställde mig upp och jag sprang. Jag sprang rakt in i havet. Jag sprang, jag sprang, jag sprang, jag sprang för att jag var så lycklig och inte för att rymmas in i ett par jeans, jag sprang snabbt, jag sprang hårt, jag sprang med en 9-årings slamrande ben. Jag ville hålla 9-åringen kvar. Jag ville vägra låta henne försvinna för evigt. Jag ville vägra behöva sörja henne.

 

Vågorna var mer salta än mina tårar någonsin skulle kunna vara.

 

24.01.2018 kl. 01:11

Kalendrar & en igelkott

Min kalender är finfinfin.

 

Jag har inte skrivit på väldigt länge. Eller, jag har skrivit men inte delat. Eller, jag har delat men bara med utvalda. Före julen gick jag nästan sönder av stress, efter julen har jag försökt ta lite bättre hand om mig själv. Om jag har lyckats vet jag inte, kalendern är fortfarande väldigt full och timmar går väldigt snabbt och det finns ingen tid för någonting, känns det som. Fast nu skriver jag. Och delar det. Så kanske jag försöker. 

 

Jag måste tvinga mig själv att ta ledigt. Det brukade vara åt andra hållet, att jag måste tvinga mig själv att göra saker. Men så är det att bli friskare. Jag tror att jag vill göra så mycket nu för att ta igen tiden jag förlorat på att inte göra. Samtidigt är linjen hårfin, det vet jag. Om jag inte är medveten, om jag inte lyssnar på mig själv, så kör jag över gränsen. Jag får ett slag i bröstet och sedan är orken slut. Då blir jag tvingad att ta ledigt. Men den ledigheten är ingen trevlig ledighet. Det är en ledighet som tar över och därför skapar ångest. Det är en ledighet som inte är ledighet för att det inte finns något som inte är ledighet. Det enda som finns är en falsk ledighet vars stöttepelare är ignorans av kalendern, förväntningarna från andra och 'to-do' listan som snurrar i mitt huvud. 

Jag måste tvinga mig själv att ta bra ledighet. Att bestämma när och hur länge jag gör, är anträffbar, tar ansvar och fungerar som den version av mig själv som är lite mer social och öppen och lite mindre den där halvt konstiga som sitter tyst i ett hörn och blinkar. When the time is up så går jag hem. 

Det är ok att göra så. Nödvändigt, till och med. Jag har börjat skriva in ledighet i min kalender för att det är så viktigt. Jag skriver in det med de finaste bokstäverna jag kan åstadkomma (som inte är så fina, fråga vem som helst som någon gång har tvingats läsa min handstil) och pyntar bokstäverna med snirliga blommor i blyerts. Kanske en uggla som sitter på t:et, vem vet. 

Idag har jag en ledig dag. Det står i kalendern. (det står dessutom i en pratbubbla över en liten igelkott med glasögon. Sådant som står i pratbubblor över igelkottar i glasögon måste man högakta så där extra mycket, det är bara common sense).

21.01.2018 kl. 13:35

En hyllning till Tove Jansson

Tove Jansson har blivit röstad till århundradets finlandssvensk. I mitt hjärta röstas hon till en hjältinna. Hon röstas till en av de där som gör att jag nästan gråter av beundran så fort hennes namn nämns.

 

 

....okej, jag kanske överdrev där lite nu. Men inte mycket. 

 

Muminböckerna var några av de första böcker jag någonsin läste. Några var/är min Mammas gamla, några min mormors systers (som jag minns med otrolig värme, fast jag var ganska liten när hon dog). Före jag lärde mig läsa, lyssnade jag på högläsning av "Vem ska trösta knyttet?" och grät och kramade mammas arm, för jag förstod hur knyttet kände, precis förstod jag det. När jag lärt mig läsa sträckläste jag om mumindalens äventyr, om drontar och filifjonkor på tak, om råddjur som bodde i kaffeburkar, om hemulers längtan till havet, om Haffsårkestern och kometer och att sätta sig i tårtor. Jag läste nätterna igenom. Sommarboken läste jag första gången som 14-åring och inget har riktigt varit sig likt sedan dess. Det är såhär det ska vara, minns jag att jag tänkte. Det är just precis såhär det ska vara. 

Och det är det ju. 

Precis så ska det vara. 

 

Och fortfarande, när världen känns hemsk och stor, när jag inte kommer ihåg varför jag gör det jag gör, när jag är rädd eller ledsen eller har hemlängtan och känner mig ensam i världen, då läser jag Tove Jansson. Då stannar jag uppe hela nätter och läser om homsan Toft som bodde i en båt, och tänker, det är absolut just precis såhär det ska vara.

För det är det ju.

 

06.11.2017 kl. 22:15

NaNoWriMo, här kommer jag

 

Jag tänker delta i NaNoWriMo. 50 000 ord på en månad, 1,666 ord varje dag. Vad ska det bli? Vet inte riktigt. Kommer jag att klara det? Om jag är ärlig, vet inte riktigt. Men här är vi ändå, och jag har beslutat mig. So, there's that. 

Fråga gärna ibland hur det går, bombadra mig med 'Har du skrivit idag?!' meddelanden, håll mig typ accountable. Om du har lust och/eller kommer ihåg, alltså.

Annars, vi ses om en månad. 

Adiois.

(Till sist, lite pepp om du funderar på att göra samma sak.)

 

31.10.2017 kl. 22:48

Träd

 

Vem är man sedan

Jag saknar dej varje dag och vem är man sedan 

när saknad tar slut eller när den finns finns inte finns du finns du när du inte finns hos mej är du som trädet som faller i skogen när jag inte hör dej finns du 

Jag plockade stenar från ett hav vi gick emellan sandiga stenar och hala orunda klot en mås skrek du är finare än något annat jag vet solen var varm och dina tår brunbrända under vattenytan finns du utanför havet finns du utanför minnet finns du jag saknar dej varje dag

 

19.10.2017 kl. 21:51

The art of losing isn't hard to master

Det bästa jag vet är att hitta dikter som den här. Det bästa, och det värsta. Det bästa för att de får mig att också vilja skriva så att det spelar någon roll för någon. Det värsta för att jag är rädd att jag inte kan.

Men, ändå. Jag hittar den här med jämna mellanrum, jag återvänder till den, låter den stanna kvar en stund, sedan låter jag den gå, tar tillbaka den när det behövs. Jag lånar den, en liten stund, bara, gör den till bara min. Den är inte bara min, men jag kan låtsas. En stund. En stund, när det behövs som mest, kan den vara bara min.

För stunden låter jag den vara det. För att det behövs. 

 

PS: Nu kan den vara din också. Låna den, gör den till bara din. Den är inte bara din, men du kan låtsas. När det behövs.

15.10.2017 kl. 01:15

Fönster öppnar något

 

Jag lyssnar på Tom Odell och äter bananpannkakor. Fönstret är uppe. Har läst en bok som fick mig att gråta. Skulle vilja skriva, har nästan ord, men det blir bara till obestämt kaos som inte vill komma ut. Jag tänker på människor jag saknar, både sådana som ännu finns och de som inte gör det. Tänker på klipporna runt min farfars lilla stuga och vågorna som tedde sig så stora då. Det fattas kanske något, vet inte vad. Eller om. Vet inte. Vickar lite på tårna. Bilarna kör förbi utanför. Tänker på en halvfärdig dikt där det enda som finns är slutet. Tänker på att saker kanske inte alltid har en början, utan bara slut. Tänker på slut. Kollar igenom min instagram och funderar på varför jag tror att folk bryr sig. Öppnar diskussioner på whatsapp men skriver ingenting utan stänger dem igen. 

Det är mörkt. Så mörkt att jag inte ser något annat än svart när jag tittar ut. Tänker på att jag kanske borde stänga fönstret, göra världen till en box igen. Tänker på att jag vill skriva men inget fastnar i huvudet länge nog. Blir arg. Blir arg för att jag inte kunnat springa på en vecka och ångesten inte haft någonstans att gå. Blir arg på att jag inte har någonstans att gå. Blir arg på ångest. Blir arg på att jag är den jag är. Hoppar från sten till sten i huvudet. Tom Odell sjunger om evig kärlek. Tänker på människor jag älskar, även om det inte är på samma sätt. Tänker på en dikt som har ett slut och borde skrivas hel. Tänker på att jag inte är hel. Någon susar förbi på en motorcykel för att märkas. Emmas favorit sång med Tom Odell börjar spela. Tänker på Emma. Öppnar diskussionen på whatsapp. Vill inte besvära, eller ens prata, kanske, så jag stänger den igen. Bananplättarna är slut. Sätter på mig yllesockor för att mamma inte ska vara orolig. Är orolig. Hör någon på övervåningen, låter som de rullar bowling klot över golvet. Tänker på huruvida en bowling-bana skulle rymmas i min lägenhet. Filten faller ner till golvet. Något annat kanske också föll, vad vet jag. Vad vet jag, ingenting. Tänker på ingenting. Tänker på allt. Undrar vilket te jag borde dricka ikväll. Drar upp filten och virar den runt mig. Sneglar på boken och undrar om jag borde fortsätta. Jag blev inte klar. Tänker på hur jag aldrig blir klar. Min favorit sång med Tom Odell börjar spela. Vill kunna spela piano. Vill gråta, nästan. Eller skrika, kanske. Jag vet inte. 

Ser sekunder ticka förbi på klockan mittemot. Tänker på hur sekunder, som är så små, har byggt upp hela den här dagen. Tänker på den här dagen. Saknar något. Kanske. Vad vet jag. Ingenting.

Det blev kallt. Stänger fönstret. Blir en box igen.

16.09.2017 kl. 21:47

Regn & harmoni

Jag studerar något jag älskar. Alltid kommer jag inte ihåg det. Eller ens märker det. Men dagar som idag, då jag drar mig till insten i mjukiskläder, i regn, trött något så otroligt och lite bakfull, och sen sätter mig vid bordet där i vårt rum i skolan och läser fabler och Kalle Anka och äter en kokosboll från caféet... och det känns... bra. Lungt, liksom. Rätt. 

Då blir jag glad. För att jag är. För att jag förstod att söka mig hit. Vilken tur jag har.

 

En annan dag, samma känsla

 

(För att ni inte ska bli allt för avundsjuka, så läste jag också ca 30 sidor om maskulinitet/femininitet samt kön/genus och även om det var intressant började mitt huvud dunka redan efter sisådär 5 sidor. Om det inte var tillräckligt för att få er att känna er mindre avundsjuka, kan jag tillägga att jag borde ha lagt mindre tid på att analysera Kalle Anka och mer tid på att kolla upp det faktum att jag har 40 sidor av Aristotelses och Platons ord om diktkonst att plöja igenom före måndag. Hanna sa visserligen att den 'va ganska kul', men det sa hon om Aniara också, och den tog nästan kål på mig. Hanna är bäst, men tycks befinna sig på en högre nivå av förståelse och uppskattning för vissa sorters texter än jag. Power to her.)

Efter några timmar gav jag upp och tillät mig själv att gå hem och krypa under täcket för att må lite små-dåligt in peace. Men det regnar utanför och det är mysigt, jag mumsar på domino-kex och dricker te, mina pluggkompisar är de finaste man kan tänka sig, både i och utanför Arken, och allt är, typ, harmoni. 

Vilken tur jag har. 

08.09.2017 kl. 23:26

Rinse, repeat

Ibland vill man krama någon som är för långt borta för att krama. Vill krama dem så att armarna nästan värker.
 

Stirrar upp i ett vitt tak och vill saker jag inte kan kontrollera. Vill så väldigt mycket och hoppas för dig och mig men kontrollerar ingenting. Man känner sig så hopplös, då. Vi är hopplösa tillsammans och ger inte upp hoppet.

Tror ibland att allt har en mening. Att det finns en orsak. Att misslyckanden betyder att det inte var rätt ställe, rätt tidpunkt, rätt väg att gå. Kanske vill jag bara tro. Tro på att det finns en mening bakom varje gång det känns som man sönderstrimlas inombords för att man drömde och hoppades och ville, ville så otroligt fucking mycket men fick ingenting. Att allt krashade, som en flygplan mot marken. Att allt som finns kvar av alla de timmar och dagar man spenderade på att rita, planera och bygga upp det finaste färdkosten man kunde tänka sig, är krossade flygplansdelar, ihopknycklad plåt och en motor i brand. Kanske vill jag bara tro. Ibland himlar jag med ögonen åt sånt. Men tro ger tröst, då, nu. Himlar med ögonen åt sånt så länge som flygplanet flyger. Söker logik och stöd i att det finns någon slags högre plan för små skitar som du och jag i världsalltet när flygplanet har krashat. Rinse, repeat.

Hur det än är, och hur det än går, så är du fin. Jag är fin. Vi bygger upp varandra när vi rasat och vi släcker eldar. Det är allt vi kan göra. Vi kan våga, vi kan hoppas och vi kan släcka varandras eldar. Rinse, repeat.

 

06.09.2017 kl. 20:43

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer