funderingar i ingen logisk bana alls för jag är inte speciellt logisk av mig

Allt jag gör är att lyssna på Chisu. Eller, det är vad jag gjort idag. Jag har alltid haft ett rätt konstigt förhållande till finska, mest för att jag inte känt att jag kunnat. På senare tid har jag träffat en människa som fått (tvingat) mig att prata finska och jag har märkt att jag kan mer än jag tror. Säkert gäller det typ allt i mitt liv, att jag kan mer än jag tror. I alla fall är Chisu otroligt attityd, humor, dramatik och/eller sorg. Älskar. Så hon spelas på repeat just nu. Om någon undrar vad som händer i mitt liv för tillfället. För så mycket annat händer väl inte. Jag jobbar, lyssnar på ljudböcker, skriver det jag kan.  Bakar dubbelsats av muffins som inte blev värst goda och äter tre stycken. Var nyss i Åbo, var glad, talade om djupa saker och frös på en parkbänk, gick i regn och frös, städade, vattnade Pinne och hade fruktansvärd ångest. Åt körsbärstomater, chips och sådana där honugsvåfflor man kan köpa på Lidl. Kom till Vanda, ska snart till Åbo på nytt. Glömde bankkoderna där i mitten av en bok plus har planer. När jag har planer har jag så blandade känslor. Förväntan och rädsla, nästan. Blandat. Vill vara en sådan som dansar i mina underkläder men är mest en sådan som vänder bort mig från spegeln för att jag inte vill titta på min kropp. Har gått upp i vikt, jag väger mig inte men jag känner det. Har känslor gällade detta faktum. Blandade. Mina blåsor efter jag gick barfota i mina Snusmumriken skor börjar lugna sig. Det var säkert alla fotbad that did the trick. Förra gången jag gick på loppis hittade jag ingenting och jag tror att det aldrig har hänt förut. Jag köpte en Lilla My klänning i Nådendal min Pappa sa att jag måste köpa med det där leendet han har när han blir excited så pangade 50 euro för den mest bara därför. Det är en fin klänning, dock, missförstå mig inte. Jätte fin. Var hos morföräldrarna igår och kusinerna var också där. Tänk att man nästan kan glömma hur mycket man saknar folk före man träffar detta folk igen. Jag är väldigt confused över vad det är vad jag egentligen vill och skickar whatsapp meddelanden till Emma och frågar om det jag tänkt göra är en väldigt eller bara semi dålig idé. Såra någon eller göra det jag vill. Det är frågan. Hon svarar att det är en Semi Dålig Idé så jag gör väl det jag tänkt. Tror att jag har tänkt. Är så dålig på att ta ett steg åt gången, springer iväg. Man behöver inte vilja gifta sig med varje person man dejtar säger jag åt en saknad över laxsallad och petar med gaffeln i de vita delarna av salladsbladen. Fler körsbärstomater och en skiva vattenmelon som jag lämnar ouppäten för jag har något starkt emot vattenmelon. Får bara lite dåligt samvete över att slänga mat och pratar om framtiden, om jobb och att mejla människor flera gånger, att man måste vara smått irriterande och kräva andra människors tid om man ska nå dit man vill. Lägger upp en lista i huvudet. Mejla dit och dit. Var fucking irriterande. Ta upp plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Allt måste inte gå på andras villkor, man måste inte gifta sig med varje person man dejtar. Kramar och gå till tågstationen, känner mig stark och vacker. Håller kvar vackerheten i styrkan så länge det går, som inte är länge alls. Går på sommarteater och träffar bekanta och känner mig konstig för att det är som om de tillhör ett annat liv som inte finns längre. Ändå finns de, går att ta i, är inte drömbilder ur ett förflutet utan kött, blod och varmt skinn. Jag vet inte om jag saknar teatern eller allt där omkring. Båda. Allt. Flytta bort från Åbo, börja studera teater, säger Emma när jag klagar. Men det känns inte rätt det heller. Var platsar jag, var är min plats. Linda sa en gång att du har en plats om du gör en plats åt dig. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag gömmer mig i utkanterna av rum. Snart börjar Åbo igen. Allt börjar igen. Där är mitt liv, sommrarna är paus. Där går mitt liv. Flashar framför ögonen. Känns som jag har tjära på vingarna. Känner mig fake poetisk och sån där deep som är framkallar himlande med ögon. Blå ögon, som himmelen. Har alltid sagt att jag kommer gifta mig med någon som har bruna ögon för att de är vackrast. Kunde också få en rund brunte som kompis och stirra in i ett par snälla hästögon några minuter per dag så skulle väl det behovet vara fyllt. Vem behöver kärlek. Jag älskar ändå. Älskar att kärlek finns på så många ställen, älskar hästögon och doften av hästskit på solvarmt gräs. Saknar hästarna, känslan av att hålla sig i manen så man inte trillar av när man tillsammans börjar flyga. Har inte ridit på nästan tio år. Herregud. Har ett behov. Galloppera några minuter per dag genom blommiga ängar just innan natten kommer. Har behov. Hästar är som sagodjur, de är nästan för fina för att de ska få kunna finnas på riktigt. Är rädd för hundar men hästar litar jag på automatiskt. Inte ponnys, men hästar. Ju större häst desstu mer litar jag på hen. Hästars vackraste snällhet och min tilltro till den växer med mankhöjden. Hästar har lena nosar och flackande öron som lyssnar på dig. Och de snällaste ögon jag hittat någonstans. Saknar den där ena finnhästen som brukade blåsa varm luft på mina kinder och puffa mig på armen för att hälsa. Han som lyssnade när jag bad och blev så glad över att få uppmärksamhet, att man borstade och flätade små flätor i manen. Han som små barn klängde på men som tog det med stillsamt överseende. Han som var gammal och inte orkade så mycket längre, men gjode ett litet glädjeskutt varje gång man gav tecknet för den första galloppen. Jag saknar honom och jag tror inte att han kan leva längre. Jag hoppas någon borstar honom omsorgsfullt där han är nu och att han slipper högljudda barn som klappar för hårt med för ivriga händer. Att han orkar galloppera länge, länge och inte blir trött. Jag hoppas att någon flätar in små blommor i hans man och kysser honom på mulen. Jag hoppas han är lycklig i djupt inne i sin hästsjäl som jag är ganska säker på att är bättre än min själ någonsin kunde vara. Jag försöker ha en ren själ och inte såra någon men samtidigt måste jag lära mig att få finnas. Gå till mitten av rum. Ta plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag vill finnas. Jag vill flyga över ängar just före natten kommer tillsammans med den vackraste själ som finns, den som har små blommor inflätade i manen och de snällaste ögon jag lyckats hitta någonstans. Själen finns i ögonen och jag letar efter någon som har lika snälla ögon som en brun, intetsägande och totalt vanlig häst jag red på en gång i veckan för tio år sedan. Någon som känns lika mjuk att krama, någon som har hår att fläta in små blommor i. Någon som det känns som att flyga med. Jag saknar en hästsjäl som fanns och en människosjäl jag inte tror jag hittat ännu. Saknaden är olik, men ändå samma. Vem behöver kärlek, jag älskar ändå. Jag behöver kärlek. Jag har behov. Jag får finnas, får ställa krav. Mejla irriterande mejl och fråga för att nå dit du vill. Gift dig med någon med bruna ögon. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats.

 

PS. Hästen hette Vinski och var mjukt ljusbrun med blond man. Om ni träffar på honom någonstans, snälla smek hans lena mule från mig.

06.08.2018 kl. 20:37

Strul, strul, strul

Ni vet det där med att man borde bli vuxen? Ta ansvar över vuxen saker. Reda upp strul. Just nu känns det som så mycket strul. Strul med Kela, strul med relationer, strul med jobb, strul med studierna, strul med framtiden, strul med tiden överhuvudtaget, att den liksom tar slut eller inte finns. Eller att jag använder tiden på fel sätt. Låter den gå, bara. Skriver inte. Är mest fast i mitt huvud. Tittar på Netflix to escape. Läser inte. Det känns för överväldigande och jag vet inte varför. Vet inte varför jag inte har gjort saker jag sade att jag skulle göra, eller fixat saker jag lovade mig själv att jag skulle fixa. Jag är frustrerad över att inget fixas och att tiden tar slut, men ändå gör jag ingenting. Spelar det någon roll. Vi är små skitar i universums alla galaxer. Vill se på Star Wars och bli liten igen. Det här är för svårt. Jag är för gammal. För gammal för att ha det så här. Har inte tittat i min kalender på flera månader, inte skrivit upp något. Borde skriva listor. Borde skriva upp recept på hälsosam mat med mycket fibrer i eller vad man nu ska äta. Borde tänka på hösten. Vad har jag lovat, who is counting on me, har jag lovat för mycket igen. Har jag lovat för lite. Kommer jag att få ångest över att ha för mycket att göra eller över att sitta ensam och isolerad i min lilla lägenhet. Hur hitta balansen. Jag skriver inte frågetecken nu och det är fel, så där grammatiskt. För långa meningar. Det är min blogg, jag får skriva hur jag vill. Hur fel som helst. Jag vill sluta stressa över varje liten sak. Jag beskriver mig själv som happy go lucky, lol. Nä. Jag beskriver väl mig själv som sådan jag skulle vilja vara, inte som den jag är. Är det ok för att alla gör det. Har kommit långt, försöker tänka så. Mitt hår är för långt, känner mig inte bekväm men det hänger där och blir längre hela tiden. Satte farkkun på mig igår i 30+ graders hetta för att jag inte hade shaveat benen. Va fan. Feminist, javisst. Går emot mig själv. Tränar med tanken på att gå ner i vikt bakom. Tränar inte alls för att energin ligger på en nivå där jag ligger på golv. Är för varmt. Gillar inte hetta. Hur ska jag kunna flytta till en liten grekisk ö som i Mamma Mia. Ser rent ut sagt totalt och helt galet drömmigt ut. Fast jag klarar inte hetta, apparently. Måste väl ge upp den drömmen. Livet tar slut för drömmar. Vilka drömmar har jag redan gett upp. Drömmar är bullshit kanske men jag är en romantisk liten naiv skitunge som innerst inne ändå tror på sånt. Soulmates och grejs. Tänker på vänner som är hårda på ett realistiskt sätt, det finns ingen mening i någonting och allt är hemskt och ganska så där att gå på ängar där kossor varit och trampa i skit. Jag är inte sån och jag är för mjuk, för snäll, tror för mycket på världen. Skulle dö så jävla snabbt i en zombie apocalypse. Jag skriver alltid apocalypse fel, det är ett sådant ord som inte går att stava. Varför tror människor som egentligen inte är så jävla amazing så mycket på sig själva. Försöker tänka på manliga författare som skriver överhypead snobberi skit med endimensionella kvinnliga karaktärer som finns där bara för att stärka nån lite äcklig white boys uppväxtshistoria. Ändå har de här tråkiga dustyga manliga författarna nåt jälva mervärdes komplex. Vill tro på mig själv mer bara därför, av bitterhet. Bitterhet is my fuel. Folk tänker på mig och tänker söt och gullig. Ja, söt och gullig och bitter. Finns väl ingen orsak att det ena skulle utesluta det andra. Folk säljer fläktar för 200 euro på facebook kirppis. Kapitalist jävlar. Jag är en kapitalist jävel. Försöker bli bättre, köpa de flesta kläder från loppis för normala priser. Jag fejlar och kollar inte t-skjortans rättvisemärkning eller hur den var producerad före jag köper den från jätte kedjan för 8 euro. För att den var gul och hade en söt flicka i flätor på sig. Jag är skenhelig. Säkert. Skäms lite. Eller mycket. Nu förstör jag världen för att jag ville ha en gul t-skjorta med en flicka med fräknar på näsan. Kapitalist jävel. Är bara image. Jag gillar kläder, försöker hitta min stil. Hipster tant. Borde börja sticka och köpa fler krukväxter till min lägenhet för att complete the look. Det är sent och jag borde sova. Huvudet dunkar lite mot hårt ljus från datorskärm. Stänger ångest flikar med kela utprintat där längst upp. Du unga, är du redo att flytta hemifrån. Gör testet. Det är jag. Enligt Kela, som jag inte gillar så mycket just nu för att det strular. Det är väl någonting, i alla fall. Kela tror på mig. Vem annan. Raise your hands. Min hand blir nere, sätts i fickan, jag sneglar mot marken, försöker hitta ett grönt svartvinbär jag fällde på köksgolvet. Lite sån är jag. Klumpig och söt. Som en elefant unge som lär sig simma. Ni vet, ni har sett videona på facebook. Borde jag ta bort facebook. Säkert, tänker jag och taggar Rakel i en självironisk meme. Memes and dreams står det i min insta profil. Gillar instagram. Hjärtan på instagram är så röda och det gillar jag. Känner mig misslyckad på instagram och trycker fram röda hjärtan, igen och igen. Ligger på rygg på golvet i mitt tonårsrum. Tom Felton är där. Och Pink Floyd. Sådan tonåring var jag. Om det säger något. Vad säger jag. Inget. Det är tyst. Och sent. Så där tyst det bara blir när det är sent. För sent. Jag försöker le, trummar med fingrarna mot den bara magen. Försöker älska min mage. Försöker. Imorgon måste jag ringa vuxensamtal. Eller senast på fredag morgon. Det är alldeles för sent. Huden på magen känns mjuk. Trum, trum, trum. The Killers hade konsert igår och jag grät fast jag sade åt Rakel och Mamma att jag inte gjorde det. Gråter vuxna på konserter när de spelar ens favorit sång. Säkert. Jag gör det och jag är väl vuxen. Tekniskt sett. Är gammal men det är inte för sent. Kan ringa vuxensamtal ända tills fredag. Magen är en halv bulladeg. Varm. Det kommer kall luft från det öppna fönstret. Mattan känns sträv under ryggen. Jag gjorde armhävningar på mattan tidigare idag. Eller försökte. Jag förstår inte hur man ska göra armhävningar, tror jag. Är väl därför jag har lite bulladeg. Jag älskar bulla. Livet är för kort för att inte älska bulla. Livet är för kort för att inte älska sig själv. Trummar med fingrarna mot magen. Trum, trum, trum. Det är inte för sent.
26.07.2018 kl. 00:02

Monstret vill inte alltid leva men det vill jag

Mitt monster och jag

 

Jag vet inte riktigt hur utbredd vetskapen om att jag inte är helt frisk är. På ett sätt försöker jag kanske inte gömma det heller. En väldigt god vän sa en gång åt mig att hen uppskattar att jag är så öppen med mitt mående och hur det egentligen är på sociala medier. Att det är modigt av mig. Och jag blev förvånad av att höra det för jag tycker jag gömmer allt. Men kanske jag inte gör det längre. Kanske jag har slutat ljuga om varför jag inte gör saker. Som när jag vaknar upp idag och har en stor, grå sten liggande på bröstet och jag textar mina kompisar och säger sanningen. Inte att katten behöver vaktas, att jag glömt en släkt lunch hos mormor, att jag har för mycket att göra. Istället säger jag sanningen, att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av att ta mig till Åbo idag. Att jag mår för dåligt. Och jag är inte van att vara så direkt med det i sådana situationer och då jag trycker iväg meddelandet klappar hjärtat extra hårt. Men jag älskar ju dem av en orsak. De är mina favorit människor i denna värld av en orsak. Förstås skickar de kramar  och 'sköt om dig' och 'ring mig genast om du vill prata, ok?' och jag vill nästan gråta över att de finns, att de inte ifrågasätter eller tar det på fel sätt, utan istället skickar fem röda hjärtemojis efter varandra.

 

Och just därför, för att man känner att man blir förstådd, blir man kanske bättre på att vara ärlig. Samtidigt är jag inte alltid ärlig för att det känns för svårt. Det nästan känns omöjligt att låta omvärlden få veta att man inte klarar av sådant som borde vara lätt. Som att starta diskussioner, berätta något personligt om sig själv eller stiga upp ur sängen. Eller, som idag, att åka buss. Att ta sig någonstans. Och nu när jag skrev det där känner jag mig löjlig. Det är ju löjligt. Patetiskt, nästan, att det att åka buss kan kännas som en så total omöjlighet. Att åka buss kan kännas som något som bara inte går. Och det är så svårt att förklara det för någon som aldrig har känt så. Det är svårt och man vet hur dumt det låter. Man vet hur dum man känner att man är. Som när man blir bjuden på fest, väljer ut en klänning och sminkar sig men sedan stannar i hallen för att klänningen ser konstig ut, håret vill inte samarbeta och eyelinern har samlats som klumpar i ögonvrårna. Och när man blinkar in i spegeln så kommer man ihåg att man inte passar in. Att de säkert bara bjöd en för att vara snäll. Att man kommer att och stå ensam i ett hörn och låtsas texta någon. Att man försöker tas med i gemenskapen av någon vänlig själ men alla kommer att se på en och vara så medvetna att man är fel. Att man sitter där med alla andra men inte klarar av att säga något. Att man säger något och hela rummet tystnar, som på film, allt stannar upp i exakt samma sekund och alla ögonpar vänds mot dig. Och de blinkar. En gång, två gånger. Man ser allt framför sig där man står framför spegeln i sin hall. Det spelas upp i huvudet gång, på gång, på gång. Då kommer man, med en så hjärtkrossande tydlighet, ihåg att man inte passar in. Så man sparkar av sig skorna, drar klänningen över huvudet och tvättar bort sminket. Sedan lägger man sig i sin säng och drar täcket över huvudet. Lägger på en film. ‘Jag ville inte gå ändå.’ intalar man sig själv. Men det ville man ju. Man hade ju gått runt hela veckan och varit glad över att någon tänkt på en då de ordnat fest. Och nu blev det så här.

 

Jag är bättre än jag har varit. Jag känner mig starkare än jag känt mig någonsin tidigare. Känner mig säkrare i den jag är. Vågar vara mig själv oftare, vågar säga det jag tänker. Men jag är inte utan det här. Är inte utan ångesten eller det där svarta molnet inuti. Det finns där och det kommer fram. Det är ett monster som inte går att skära av. Och det har varit en del av mig, från och till, i nästan tio år. Jag har blivit vuxen med ett monster. Sedan jag slutade vara ett barn har jag haft en grå ballong knuten fast i min handled med ett snöre. Dubbelknut.

 

Men man förstår inte vad saker är när man är liten. Att tänka tillbaka till när jag var fjorton eller sexton och kände så här, men ännu värre, kanske, gör mer ont än det mesta. Man är så otroligt liten när man är fjorton. Man är ännu ett barn. Och att ett barn ska behöva kämpa med ett monster som gör att man förlorar vänner, förlorar skimret i ögonen, förlorar glädjen i att leva är fan fruktansvärt. Och ändå var det jag. Jag läser mina dagboksanteckningar från den tiden och vill bara gråta i uppgivenhet. Vill slå och skrika och sparka. Vill slå och skrika och sparka på kuratorn som avfärdade mina funderingar med att säga att vara ledsen är en normal del av att vara tonåring. Och jag var blyg och kuratorn hade auktoritet så jag nickade bara. Pushade inte. Gick inte tillbaka för att allt mitt mod hade gått till att säga något alls den där första gången. För att jag trodde att jag varit dum som frågat om något som är så normalt. Att det inte behövdes göra något åt sådant som är normalt. Att jag skulle växa ur det, att det skulle ordna upp sig av sig själv. Men det var inte normalt att vara ledsen och rädd varje dag. Det är inte normalt. Först på senare år har jag faktiskt förstått det. Att det inte är en del av varje uppväxthistoria att känna sådant som står i mina dagböcker. För åren gick och jag blev sjutton, arton, nitton och monstret fanns kvar. Finns ännu kvar. Kommer säkert alltid att finnas kvar.

 

Ju äldre jag blir, dess bättre blir jag. Jag vågar sådant jag aldrig skulle vågat innan. Jag växer in i den jag är. Monstret finns kvar men jag vet att det är ett monster. Varje dålig dag, som den som var idag, känns som ett nedslag men jag klarar mig, jag kommer upp levande på andra sidan. Jag vet bättre hur jag ska handskas med mina känslor. Jag kan skjuta undan monstret. Glömma det, nästan. Vara glad och känna mig älskad. Kunna leva.

 

Jag vågar ofta leva men alltid vågar jag inte. Ballongen har mindre luft nu och svävar knappt ens ovanför marken längre. Men ibland blåser det upp sig själv. I många år har jag inte vågat få hjälp mot min monster för att det innebär att möta det. Jag är mer rädd för mitt monster än något annat. Men kanske det här är första steget. Att publicera länken till den här texten på min facebook sida och veta att så gott som varje människa jag känner, varje bekant, varje person jag träffat och som kan mitt namn nu får veta hur jag mår, hur det är. Kanske är det modigt, men mest är det för att jag är trött på att ljuga, att gömma mig. Att jag vill bli förstådd. Att jag ska kunna säga att jag vaknade med en sten på bröstkorgen idag. Kanske det är första steget. Eller hundrafemtiotredje. I vilket fall som helst är det ett steg. Och jag skriver det här och tänker på att publicera det och är rädd för att folk ska behandla mig annorlunda, att de ska gå runt på tårna runt omkring mig, skicka mig medlidande blickar över rum. Att något ska förändras. Men de allra bästa, de allra viktigaste, förstår ju. De fortsätter vara som de alltid är men vet bara vad som händer när jag säger som det är. Skickar kramar, kramar på riktigt, håller handen och finns där om jag vill prata. Men jag är inte mitt monster. Jag är glad och sprallig och galen. Jag ler hela tiden. Jag är den som mina vänner och familj älskar. Jag håller kvar mig så gott det går och berättar sanningen då det inte funkar. Och jag fortsätter försöka leva, även om jag inte alltid vågar. Jag ser ballongen förlora all luft, jag klarar av att lätta på knuten. Kanske inte idag, men imorgon. Monstret är inte jag. Och jag fortsätter fucking le.

 

07.07.2018 kl. 16:15

Lite mindre jävla artig

​Så här snygg var jag idag.

 

Ibland tror jag att artighet är en för stor del av den jag är. Jag är programmerad, nästan hjärntvättad. Le, mycket, nästan konstant. Säg Hej när då kommer och Hejdå när du går. Be om ursäkt, också för små saker och sådant som egentligen inte var ditt fel. Tacka i butiken och i bussen och på tåget när du rejectar nån du aldrig sett förut, som är fem centimeter från att sätta händerna på dej, kallar dej baby och ber dig sitta bredvid honom i vagnen och ser på dig på ett sätt som du exakt vet vad det betyder.

Säg Nej tack. Gå vidare. Vänd dig inte om när han skriker anklagande fraser efter dig som inte innehåller ordet 'bitch' men lika gärna kunde göra det, för det går isande tydligt att höra i hans röst ändå. 

Jag gick igenom nästan hela tåget och satte mig nästan så långt bort det bara gick. Jag satt med ryggen emot för jag ville inte se honom, och hjärtat började klappa lite extra varje gång någon närmade sig bakifrån längs gången. Det var aldrig han. Men det kunde lika gärna ha varit det. Det har hänt förut och jag är alldeles för medveten om hur mödosamt, och rent ut sagt komplicerat, det kan vara att skaka av sig en man som bestämt sig för att ni ska lära känna varandra. Ibland tar det att låsa in sig på WC och ha en kompis som står utanför och textar dig att kusten är klar när hans längtan efter en till öl övervinner den... andra sortens längtan. Ibland tar det att säga 'Sorry, jag har pojkvän' fem gånger i en två minuters konversation. Ibland tar det att bara ta sig därifrån så snabbt som möjligt, ta omvägar hem, krama om nycklarna mellan fingrarna som Wolverine, ta av sig den blå jackan och frysa i den gröna tröjan och be, be, be, till Gud eller Spagettimonstret, att han tappat bort dig och de steg du hör bakom dig inte är hans, att han inte kommer att få veta var du bor, snälla, snälla, snälla...

Det börjar aldrig från noll. Med varje man som stannar mig på gatan eller knackar mig på axeln då jag står på tågstationen med sådana där hörlurar som täcker halva ansiktet, har jag redan andra situationer, andra män, i bakhuvudet. Det är ständigt närvarande, sådant som har hänt mig, min kompis, min kompis syster, en random tjej på baren jag låtsades känna för att få bort henne därifrån... Det är konstant. Man blir aldrig ledig, aldrig fri. Vart man än går, dit går också skräckhistorier som handlar om dig, eller lika gärna kunde göra det. Det är ett oavbrutet mantra, en orsak att vara på sin vakt, tittade han konstigt på mig, måste jag hoppa av spårvagnen nu och gå de sista tre hållplatserna, är han full, här luktar alkohol, är det han som luktar, vad gör jag om han kommer närmare, det är för fullt i den här vagnen, vad det där en hand på min rumpa eller var det ett misstag, krängde vagnen till så mycket, gjorde den faktiskt det?, kan jag 100% lita på att min rätt så fulla kompis har haft uppsikt över min drink varenda sekund medan jag var och pissade?, hur fler sätt kan jag säga 'jag vill inte dansa' på, borde jag börja halta?

Ibland bara stannar man upp i allt det här och på något sätt inser att shit, va fucked up. Men man blir van. Man avtrubbas. I något skede ersätts förvåningen med acceptans och anpassande, inordnande i systemet. Och sedan man var liten får man höra att man ska bete sig ladylike, var behaglig, värdig, sätt ihop knäna, ställ dig över pojkarnas skrik och gräl, gå ständigt rak i ryggen, trippa lätt på tå, se till andras (hans) önskningar och behov, le när någon bråkar med dig och gå sakta och stilla därifrån, plocka undan andras (hans) oreda, ät bara en halv bulle när han äter tre, be om ursäkt när du höjer rösten eller behöver veta vilken låda vispen ligger i.

Så jag säger Nej, men jag lägger till ett Tack. Som om jag behöver tacka honom för att han graced my life, min person, med sin närvaro. Att han gav lite av sin dyrbara och viktiga tid åt mig. Att han uppfattade mig, lilla, fula, intetsägande jag, som tillräckligt vacker, som någon värd att anstränga sig för, att låtsas lära känna. Som att det är något att tacka för att han står framför mig och klär av mig med ögonen, som en början på en sexakt jag ofrivilligt blir tvingad att delta i. 

Jag vill be honom dra åt helvete, ljudligt, jag vill knuffa upp honom upp mot tågets dörrar och väsa Kalla mig fan inte Baby i hans öra, jag vill se vild och galen ut i ögonen. Jag vill göra honom rädd som jag är rädd, att gå på gatan, att trängas i en spårvagn, att ta en cider vid å-kanten i Åbo, att tappa bort en kompis på klubben i tre minuter, att vända eller inte vända sig om, att gå hem på öppen gata, utan pepparspray eller någonstans att ta vägen. 

Jag säger Nej och lägger till ett Tack och vänder mig om och går därifrån, sakta, stilla och rak i ryggen.

Jag sitter i ett springande tåg med musik i mina hörlurar som täcker nästan hela ansiktet och jag ber, ber, ber att jag ska hitta styrkan inifrån (som jag fan vet finns där) att bli lite, lite mindre jävla artig. 

20.06.2018 kl. 13:41

Sånger jag skriver till

Som ni kanske vet, så skriver jag just nu. Kreativt, inte uppsatser. Vad jag skriver får ni inte ännu veta för att... nå, om jag är ärlig, så är jag för rädd. Men, jag är en sådan som skriver till musik och tänkte dela sådana sånger som alltid funkar för mig när det gäller att få ut ord. Säkert säger det något om vad jag skriver. Typ stämningen och känslorna, i alla fall, antar jag. 

Have fun figuring this out!

 

Sånger jag skriver till, en lista.

 

 

Schindler's List Theme - John Williams

Man vet liksom storyn, desstom. 

 

 

Comptine d'Un Autre Été - Yann Tiersen

Lätt kanske min favorit film någonsin. Bästa sången på soundtracket. No surprises here.

 

 

Olopte's Lullaby - Gabriela Parra 

Har ingen aning hur jag hittade den här. Funkar.

 

 

Jenny Returns - Alan Silvestri

Film soundtrack är nog det bästa som finns, nästan.

 

 

Fjarlægur - Oskar Schuster 

Låter som en av mina karaktärer.

 

 

Ólafur Arnalds - 3055

Rakt igenom sorgligt och hemskt. Med lite hopp, någonstans, kanske. Låter som det jag skriver.

 

 

A Little Chaos Main Soundtrack - Peter Gregson

Här är det där hoppet jag pratade om.

 

 

The Letter That Never Came - Thomas Newman

A Series of Unfortunate Events?! Jaaa, sign me up. Tror väl att jag kan fixa till en lika fin story som den om jag lyssnar på soundtracket när jag skriver.

 

 

The Brother's Bloom - Penelope's Theme

Låter som en annan av mina karaktärer.

 

 

The Dressmaker - David Hirschfelder

Hela sountracket?! Hela. soundtracket. Är 20 minuter långt, perfekt längd for a writing session. Det är ödet. När jag är stuck lyssnar jag på det här. Räddaren i nöden, alltid något att lita på. Sedan gillade jag filmen starkt och gillar boken, som jag läser just nu, ännu mer. Ger inspiration till varför jag gör det här. Att det liksom kanske är värt det om så bara en människa gillar det ens hälften så mycket som jag gillar den här boken. Då är det faktiskt värt det. Fast det känns rakt igenom hopplöst det här, oftast. Så ändå.

13.06.2018 kl. 19:12

Jag saknar er så in i helvete

Jag saknar Åbo så in i helvete. Eller, inte Åbo. Men de människor som brukar bo där och man brukar kunna se varje dag. 

En bild från en av de där sista hänget med några av de allra viktigaste

 

Jag känner mig lost just nu. Så otroligt lost. Jag vet liksom inte vad jag gör eller vem jag är. Sluta stressa, säger mamma och kramar mig och jag lovar försöka. Men att sätta mig och sluta stressa i samma mening, ens i samma rum, går nästan inte. Jag är en sådan som stressar, en sådan som övertänker. Tankarna rusar runt och runt tills jag inte är säker på någonting längre. Vill jag det här, egentligen. Vad ska mitt liv bli. Går det ens att leva utan att hela tiden känna att man borde leva mer. Ljuger alla som säger att de tycker om mig. Ljuger alla som tycker att jag är bra. Ljuger jag för mig själv när jag tror att jag kan bli lycklig. Är jag lycklig nu. Jag har allt. Jag har allt och jag är inte lycklig.

Facebook påminner om minnen. Två år sedan. Att stå i en ring på en gräsmatta i Karis och gråta mer än nästan någonsin förut.  Att tränga in sig, åtta teaterapor i en bil. Att spendera nästan varje vakna minut med en grupp människor man lärt sig att älska för att det sedan bara ska ta slut. Att livet fan förändras och blir inte samma igen. Och jag vet inte var jag är. Jag har haft min officiella adress i Åbo i nästan två år, har över hundra studiepoäng jag gråtit och kämpat för men jag vet inte vad de betyder, vad de kommer leda till. Om det är värt det. 

Man ska älska sommaren, visst? Jag gör det. Men samtidigt inte för det förväntas att man ska leva mer då. Och jag vet inte vad det är för fel på mig och jag går runt och överlever. En dag i taget. Jag försöker att inte stressa men händerna och ögonlocken darrar ibland. Sommaren betyder alltid ett slut. Ett till år som har gått.Vem är jag ens. Jag leker kurragömma med mig själv på sommarängar men hittar inte tillräckligt. Jag saknar er så in i helvete

 

 

24.05.2018 kl. 22:39

Vi är mer värda. Vi är värda mer.

Annan tid, annan plats, samma himmel.

 

Det är ljusrött på himlen. Världen liksom fortsätter. Fast man själv känner sig fast, som om gatorna man går på är nersmetade med sirap och man fastnar med sina plattbottnade skor. Så känns det, nästan. Så jag går på Åbos gator när våren antingen är right there eller så nära att man kan känna doften i luften. Jag går ensam, för igen är isolering det första knepet jag tar till när världen blir siprapsslipprig och dygnen består av en massa sekunder som bara rinner iväg och kontrollen jag aldrig hade fortfarande inte går att få nåt grepp om. Det är ganska otroligt att jag ens går på gator. När det är så här brukar jag fastna i hallen, precis när jag har knutit mina skor. Men jag går på gatan. Jag springer. Jag sätter på musiken så högt i hörlurarna att mina tankar drunknar och jag springer så hårt jag kan. Min närmaste Lidl som stängde före förra sommaren har tydligen kommit tillbaka. Jag tänker på förra sommaren, hur hemsk den var, hur bra den var. Hur jag kanske tappade bort mig själv och fan vet om jag hittat mig själv igen. Kanske jag finns någonstans. "It's not simple to say, that most days, I don't recognize me." Spring så det tar ont i benen och lungorna. Pusha igenom det där med att känna sig så jävla ensam och lost i hela den här världen som inte fungerar för mig längre och när har den senast gjort det tänker jag medan jag pushar och pushar och viker av vägen när en annan människa kommer emot.

En vän lämnar röstmeddelande på whatsapp och jag hör gråten i rösten så tydligt att det skär i hjärtat och orsaken är så klar och så tydlig och jag kan säga 'Du är värd så mycket mer' men vad fan kan jag säga mer, finns inget finns bara det att säga. Att säga att 'Det blir bättre' blir plattfall för jag vet inte längre om det är sant. Vad blir bättre jag vet inte. Blir det bättre jag vet inte. Vissa dagar är det finaste jag har medan andra är att gå i tjock dimma i ett lager med hyllor och hyllor av upptravade klockor som går tredubbelt så snabbt som vanliga. Jag försöker skriva för det är det enda som hjälper men jag jämför mig med andra är rädd för vad människor ska tycka tänka om mig om det jag skriver. Jag bara tror att jag är bra det är jag kanske inte jag når inte upp till de högsta hyllorna det går inte jag når inte fram. Alla himlar i hemlighet med ögonen åt mig jag tycker att jag ser dem göra det och jag blir femton igen och så osäker, så osäker när jag springer på gatorna och viker bort med blicken när jag möter någon jag inte har hunnit springa ifrån. Bra att springa, dåligt att springa hur många kilometer måste jag springa för att bränna bort den där mcdonalds glassen and the fries ? för många jag behöver inte bränna bort något fuck that men ändå ändå ändå. Kommatecknen och punkterna tar slut och allt sägs i en enda utandning när jag spelar in ett meddelande på whatsapp och säger 'Du är värd så jävla mycket' vi är värda så jävla mycket vi är värda mer.

29.04.2018 kl. 00:04

Femton minuter

Jag har börjat med det här att skriva 15 minuter varje dag. Som inte låter mycket. Och det är det ju inte heller. Mycket. Femton minuter är liksom igenting, egentligen. Femton minuter är att äta ett äpple, är lite mer än ett halvt avsnitt av en sitcom, är ett telefonsamtal, är en för lång dusch, är så länge en kladdkaka ska vara i ugnen. Är ingenting. Ändå känns tröskeln hög, mer ofta än den inte gör det. Att ens öppna dokumentet är svårt. Vad är ord? Vem vet. Det här är säkert jätte dåligt. Jag skriver ändå. Och jag läste någonstans att sätta en timer är kontraproduktivt. Det är meningen att femton minuter ska gå och så har man flow. Att man sedan skriver kanske i 17 minuter, 22, 35. En timme. Händer ibland. Men det enda som måste nås är femton minuter. Femton minuter blir ungefär 500 ord om jag skriver utan att tänka så mycket eller går tillbaka för att rätta stavfel. Allt över femton minuter, över 500 ord, är plus, är kul, känns extra fint. Men 15 minuter är ändå cirka 500 ord om jag inte är rädd. Och 500 ord per dag är mycket, in the grand scheme of things. Det är tillräckligt. Imorgon kommer jag tillbaka. I femton minuter. Åtminstone. Kanske mer. Inte mindre. Kanske trött, oinspirerad, högst antagligen lite rädd. Men jag återvänder och gör det jag lovat. I femton minuter. Och det är tillräckligt.
13.03.2018 kl. 19:03

Drakar, strumpor och en värld som är kall men ändå inte

Fotot på Instagram

 

Den här veckan har varit jobbig. 

Det känns som att det är lätt att svara när folk frågar. "Ja, jag är trött och stressad" säger jag och ler lite, ler frustrerat, men ler ändå. Fast jag helst inte skulle le alls.

Jag postar en bild på instagram där jag inte ler. Och jag är rädd efteråt, liksom går runt som en osalig ande, river bort lakanen och tråttar in dem i tvättmaskinen, river ut alla mina kläder och slänger dem hafsigt på sängen utan titta efter vart de egentligen landar. Och jag ler inte. Jag vet inte om jag gråter för det är inte mycket jag tänker på förutom tygen och materialen i mina händer som finns där för att sedan försvinna. Men jag ler inte, det vet jag. Det märker jag för att något darrar i hjärtat. Och kläderna flyger som drakar bakom mig och jag ler inte alls.

Jag spenderar resten av dagen med att sitta i en hög av drakarna och vika in dem i skåpet igen. Vissa sätter jag i en svart plastpåse som jag ska föra till någon insamling. Någon dag här snart ska jag göra det. Någon gång här snart. Inte nu.

Det är för tyst så jag lägger på musik. En sång visar sig vara perfekt så jag lyssnar på den fem gånger i rad. Jag lyssnar och viker drakar, gör dem till kläder igen och lägger in dem i skåpet. Mamma tycker att jag aldrig har lärt mig vika. Hon har rätt, men jag försöker. Det blir tillräckligt fina rader för att darrningen i hjärtat och hjärtat ska börja avta. 

Många strumpor saknar par. 

Jag lägger dem i en korg och hoppas att de någongång ska hitta tillbaka.

Jag sätter på tvättmaskinen och tar fram damsugaren, dränker musiken och mig själv i ljudet. Ingenting annat kan höras, så igenting annat kan spela någon roll. 

Hjärtan på instagram har ploppat in. Både hjärtan och gulliga ord. Jag är inte ensam, du är inte ensam. Det är vi inte.

Jag tar en promenad. Luften är för kall för mitt ansikte och ingenting annat kan kännas, så ingenting annat kan spela någon roll. 

Snön lägger sig på mina skor och fingrarna är stela, så jag drar ihop dem i vantarna för att de ska få värme av varandra. Ingen är ensam. 

Himlen är för mörk för att jag ska kunna se drakarna flyga. Men jag tror att de gör det ändå. Jag tror att jag inte är ensam.

Mobilen vibrerar i fickan. Jag drar av mig vanten fast fingrarna protesterar vilt och trycker fram meddelandet. Orden värmer i magen.

Jag sneglar upp mot himlen igen. Inga drakar syns, men luftdraget från deras vingar känns tydligt mot mina kinder. Om jag känner efter så kan jag se dem leka tafatt med varandra där högt uppe, kan se dem nafsa efter varandras svansar.

Jag går hemåt. Snön gnistrar. Världen är kall men fin.

Drakarna blåser lekfullt eld efter varandra i skyn.

04.03.2018 kl. 23:02

No one's got it all

Vissa människor har bara den där förmågan att spegla det som händer inuti en. Och man behöver inte ens känna dem.

Regina Spektor är en sådan människa för mig. Hon har varit det i närmare tio år. Allt har förändrats på tio år. Och ingenting inuti mig är ändå annorlunda. Inget av det där som älskar Regina Spektor, i alla fall.

Jag lyssnade på Regina detta veckoslut, intensivt. Jag låg uppe sent på kvällen och bara tryckte mig igenom sångerna, kom ihåg dem, log åt dem, och (framförallt) grät åt dem. Jag plockade ut de allra viktigaste och satte dem på en speciell spellista. Nu kommer listan hit också. Med mina kommentarer, för att jag tror att hon kommer att läsa dem och ringa mig och tacka och ge mig konsertbiljetter och låta mig sitta brevid hennes piano och titta på när hon skriver låtar. Eller, sedan bara för att 'Regina' frälsa någon som råkar läsa det här. Hursomhelst.

Så, härmed presenterar jag:

 

Top 11 Regina Spektor låtar

(för 10 var rätt ut sagt omöjligt)

 

11. Samson

Börjar väl med en klassiker. 

 

För att: Pianot. När hon går upp i "I loved you first". Att texten har Reginas vanliga 'du förstår inte före du försöker förstå' mentalitet. Symboliken, den där bilden som målas upp. Musikvideon med pappersfåglar. Att både rösten och pianot i den sista "I loved you first" är så fulla av otyglad sorg. Ryser.

Favorit rad(er): "And history books forgot about us. And the Bible didn't mention us, not even once."

 

10. Folding chair

 

För att: Den är så okaraktäriskt... glad. Att hon imiterar delfiner. Mellandelen som blir långsammare, och hur hon tar upp tempot igen. För att jag vill ha en silver bullet trailer. För att jag inte är säker på om text-jaget verkligen är glad eller bara låtsas och gråter i smyg där i sin stol. Typ därför.

Favorit rad(er): "I've got a perfect body, though sometimes I forget. I've got a perfect body cause my eyelashes catch my sweat."

(Hur sant är inte det, liksom??!)

 

9. Sellers of Flowers

 

För att: Det låter som opera/musikal och är just så där Regina Spektor konstigt jag älskar. Att texten i sig är poesi. Historien som berättas fram, de dramatiska stråkinstrumenten. Love it all.

Favorit rad(er): "We never bought them but somebody must have."

 

8. Laughing with

 

För att: Musikvideon är ett konstverk. För att en av mina bästa kompisar sa att den här är hennes favoritsång någonsin. Att temat är så svårt och annorlunda, jag har aldrig hört en annan sång om tro på det här sättet, liksom. Att man inte behöver tro på Gud för att inse att det hon säger har något sant i sig.

Favorit rad(er): "No one's laughing at God, when it's gotten real late and their kid's not back from that party yet."

 

7. Summer in the city

 

För att: Det är bara så verkligt, på nåt sätt. Hur rolig texten är, men samtidigt rent tragisk. Hur det känns som om hon har censureat 0% av det hon tänkt. Det lite ledsna leendet man hör i rösten, och det där liksom skiftandet av känslor igenom allting.

Favorit rad(er): "Don't get me wrong, dear, in general I'm doing quite fine. It's just when it's summer in the city, and you are so long gone from the city, I start to miss you, baby, sometimes."

 

6. All the rowboats

 

För att: Videon är så obehaglig. Pianot som går liksom för snabbt. Museumet och målnigarna som symboler. Det är poesi igen. Rakt igenom, bara.

Favorit rad(er): "First there's lights out, then there's lock up, masterpieces serving maximum sentences. It's their own fault for being timeless. There's a price to pay and a consequence."

 

5. Bleeding heart

 

För att: Basically min livshistoria. Sånt som spelas på radio, men ändå så Regina. Videon med henne som liten. Slutet som man inte förväntade sig och nästan går sönder av. 

Favorit rad(er): "Never mind your bleeding heart."

 

4. Somedays

 

För att: Alltså... det är bara så här det är. Just så här. Hur kan man förklara det så bra. Hur hennes röst blir mjukare på precis rätt ställen för att sedan bli sträv igen. Det är så otroligt fint. 

Favorit rad(er): "Some days aren't yours at all. They come and go as if they're someone else's days."

 

3. Chemo limo

 

För att: Det här kan mycket väl vara den sorligaste sången jag vet. Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången och bara förstod noll. Men sedan hände något, och nu vill jag gråta varje gång. Hennes accent, 'style' biten, hur man ser allt framför sig. Hur få ord kan bygga upp så mycket.

Favorit rad(er): "Oh my god, Barbara, she looks so much just like my mom."

 

2. The one who stayed and the one who left

 

För att: Det påminner mig om varför jag ska leva.

Favorit rad(er):  "Then wake up, in a new town. Just another face in the crowd."

 

1. Hero

 

För att: Jag försöker fortfarande figure out exakt vad det här handlar om (Jag har kommit till en stark teori, om du vill höra den är det bara att ta kontakt). Hur hon sjunger "It's alright" om och om igen, som för att försöka övertyga sig själv, hur man hör att hon inte tror på det. Flygplansljuden, omväxlingen mellan hennnes ljusaste röst och den mörkare, den mjukare och den hårdare. Det viskande slutet. Alltså, gud.

Favorit rad(er): "I'm the hero of this story, don't need to be saved."

 

24.02.2018 kl. 22:29

Ett löfte till en 9-åring

Jag har ätit mycket socker idag. Jag har ätit lunch, också, var inte oroliga. Men jag har ätit mycket socker idag. Och jag mår lite illa. Och jag funderar varför jag mår lite illa.

 

Jag på en strand i min hipster-bikini

 

Jag skulle till en strand dagen efter julafton. Och jag var glad. Jag skulle få värme. Jag skulle få en ny del av världen. Jag skulle få spendera tid med den bästa familj som finns, de som jag saknar varje dag när jag är ifrån dem. Jag var glad, så glad, så glad. Men samtidigt, så var jag inte det. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag mådde illa. Varför åt jag den där kokosbollen från Arken idag? Varför beställde jag den där natt-pizzan förra gången jag var ute och festade? Varför åt jag över 10 pepparkakor på julmyset förra veckan? Jag mådde illa, och jag mådde illa över att jag mådde illa.

 

Jag visste att jag hade fel.  Det var det som var värst, att jag var så tudelad. Jag visste att jag hade fel när jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini. Jag följde body-positive konton på instagram och jag visste att jag hade fel. Men min hipster-bikini fick mig att må illa. Och jag blev arg. Varför skulle jag inte få vara på en strand, lika mycket som någon annan? Varför skulle jag inte få vara där med min kropp, precis som den var? Varför skulle jag behöva räta extra mycket på ryggen och dra in magen? Varför skulle jag behöva börja dricka åtta glas vatten för att törst kan förklä sig som hunger? Jag följde body-positive konton på instagram och kände mig vacker och stark. Jag kände mig vacker och stark ända tills jag, igen, stod framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och drog in magen.

 

Och jag undrade var det började. Vem sade allt detta till 9-åringen som lekte och hoppade och enbart tittade sig i spegeln för att se nya blåmärken när hon fallit med cykeln? Vem rynkade på näsan när hon var utsvulten och tog två portioner på lunchen? Vem lät henne förstå att hon var lite knubbig och det var något man inte ville vara? Vem sade att lite feta kvinnor måste hon klä sig i 'rak silhuett' och i sådant som är 'smickrande för figuren' (hämtat härifrån. Kan vi snälla förbjuda artiklar som denna?!)? Vem lärde henne om kroppar i form av äpplen och päron och att en tillhörighet till den ena frukten betydde att man kunde ha bikini, medan en tillhörighet till den andra betydde att man inte kunde det? Vem förstörde henne? Jag var arg för hennes skull. Jag var arg för alla 9-åringars skull. Jag var arg på det som gjorde att barn fick sina lekar och skratt utbytta mot kaloriräkning och att inte springa för att man var så lycklig utan för att rymmas in i ett par jeans. Det var en hemsk tanke. Det var det värsta. Att jag hade varit 9 år och hoppat på en trampolin, att min kropp hade dallrat men att jag inte hade brytt mig. Att jag farit till stranden och byggt sandslott och jag böjt mig neråt utan att bry mig om korvarna syntes. Och det var svårt, så svårt att tänka på att man brukade bara kunna finnas utan att be om ursäkt, utan att dra in magen eller sträcka på ryggen extra mycket. Det brukade vara så. Jag brukade vara så. Men jag kom inte ens ihåg hur det kändes längre. Jag kunde inte ens tänka mig det. Jag hade förlorat en 9-åring. Och jag visste inte ens när det hade hänt. Jag kunde inte komma ihåg något annat än det som var nu. Jag stod i kalla Finland framför den stora Åbo spegeln i min hipster-bikini och jag nästan grät. En lycklig liten 9-åring med knubbiga kinder hade dött och jag hade inte ens sagt adjö, jag hade inte ens märkt när, eller att, hon for. Jag hade svikit henne. Jag hade glömt att hon hade funnits. Jag stod framför den stora Åbo spegeln och grät medan jag drog in magen.

 

Vi flög iväg. Vi landade. Jag log mot alla 9-åringar på flygplatsen.

 

Stranddagen kom. Just innan vi for gick jag till in till den stora badrumsspegeln. Jag vägde hipster-bikinin i handen. Jag blinkade mot min spegelbild. Mina syskon skrek utanför.

 

Jag vände på klacken och gick ut.

 

Vi gick igenom sanden och sedan var vi framme. Solen sken. Det var tidigt, men den var redan varm. De jag älskade mest i världen gick omkring mig och småpratade om viktiga och oviktiga ting och sedan var vi framme.

 

Det var så fint att allt liksom stannade.

 

Jag lånade mammas klänning, bytte om till min hipster-bikini där under.

 

Jag satte mig ner i sanden. Magen korvade sig.

 

Havet var ljusblått och glittrade.

 

Och då bestämde jag mig. Någonstans där mitt i vackerheten bestämde jag mig för att jag vägrar. Jag vägrar vika undan från andras blickar. Jag vägrar tänka på croissanten jag ätit till frukost. Jag vägrar dra in magen, jag vägrar räta på mig sådär extra mycket.

 

Jag ställde mig upp och jag sprang. Jag sprang rakt in i havet. Jag sprang, jag sprang, jag sprang, jag sprang för att jag var så lycklig och inte för att rymmas in i ett par jeans, jag sprang snabbt, jag sprang hårt, jag sprang med en 9-årings slamrande ben. Jag ville hålla 9-åringen kvar. Jag ville vägra låta henne försvinna för evigt. Jag ville vägra behöva sörja henne.

 

Vågorna var mer salta än mina tårar någonsin skulle kunna vara.

 

24.01.2018 kl. 01:11

Kalendrar & en igelkott

Min kalender är finfinfin.

 

Jag har inte skrivit på väldigt länge. Eller, jag har skrivit men inte delat. Eller, jag har delat men bara med utvalda. Före julen gick jag nästan sönder av stress, efter julen har jag försökt ta lite bättre hand om mig själv. Om jag har lyckats vet jag inte, kalendern är fortfarande väldigt full och timmar går väldigt snabbt och det finns ingen tid för någonting, känns det som. Fast nu skriver jag. Och delar det. Så kanske jag försöker. 

 

Jag måste tvinga mig själv att ta ledigt. Det brukade vara åt andra hållet, att jag måste tvinga mig själv att göra saker. Men så är det att bli friskare. Jag tror att jag vill göra så mycket nu för att ta igen tiden jag förlorat på att inte göra. Samtidigt är linjen hårfin, det vet jag. Om jag inte är medveten, om jag inte lyssnar på mig själv, så kör jag över gränsen. Jag får ett slag i bröstet och sedan är orken slut. Då blir jag tvingad att ta ledigt. Men den ledigheten är ingen trevlig ledighet. Det är en ledighet som tar över och därför skapar ångest. Det är en ledighet som inte är ledighet för att det inte finns något som inte är ledighet. Det enda som finns är en falsk ledighet vars stöttepelare är ignorans av kalendern, förväntningarna från andra och 'to-do' listan som snurrar i mitt huvud. 

Jag måste tvinga mig själv att ta bra ledighet. Att bestämma när och hur länge jag gör, är anträffbar, tar ansvar och fungerar som den version av mig själv som är lite mer social och öppen och lite mindre den där halvt konstiga som sitter tyst i ett hörn och blinkar. When the time is up så går jag hem. 

Det är ok att göra så. Nödvändigt, till och med. Jag har börjat skriva in ledighet i min kalender för att det är så viktigt. Jag skriver in det med de finaste bokstäverna jag kan åstadkomma (som inte är så fina, fråga vem som helst som någon gång har tvingats läsa min handstil) och pyntar bokstäverna med snirliga blommor i blyerts. Kanske en uggla som sitter på t:et, vem vet. 

Idag har jag en ledig dag. Det står i kalendern. (det står dessutom i en pratbubbla över en liten igelkott med glasögon. Sådant som står i pratbubblor över igelkottar i glasögon måste man högakta så där extra mycket, det är bara common sense).

21.01.2018 kl. 13:35

En hyllning till Tove Jansson

Tove Jansson har blivit röstad till århundradets finlandssvensk. I mitt hjärta röstas hon till en hjältinna. Hon röstas till en av de där som gör att jag nästan gråter av beundran så fort hennes namn nämns.

 

 

....okej, jag kanske överdrev där lite nu. Men inte mycket. 

 

Muminböckerna var några av de första böcker jag någonsin läste. Några var/är min Mammas gamla, några min mormors systers (som jag minns med otrolig värme, fast jag var ganska liten när hon dog). Före jag lärde mig läsa, lyssnade jag på högläsning av "Vem ska trösta knyttet?" och grät och kramade mammas arm, för jag förstod hur knyttet kände, precis förstod jag det. När jag lärt mig läsa sträckläste jag om mumindalens äventyr, om drontar och filifjonkor på tak, om råddjur som bodde i kaffeburkar, om hemulers längtan till havet, om Haffsårkestern och kometer och att sätta sig i tårtor. Jag läste nätterna igenom. Sommarboken läste jag första gången som 14-åring och inget har riktigt varit sig likt sedan dess. Det är såhär det ska vara, minns jag att jag tänkte. Det är just precis såhär det ska vara. 

Och det är det ju. 

Precis så ska det vara. 

 

Och fortfarande, när världen känns hemsk och stor, när jag inte kommer ihåg varför jag gör det jag gör, när jag är rädd eller ledsen eller har hemlängtan och känner mig ensam i världen, då läser jag Tove Jansson. Då stannar jag uppe hela nätter och läser om homsan Toft som bodde i en båt, och tänker, det är absolut just precis såhär det ska vara.

För det är det ju.

 

06.11.2017 kl. 22:15

NaNoWriMo, här kommer jag

 

Jag tänker delta i NaNoWriMo. 50 000 ord på en månad, 1,666 ord varje dag. Vad ska det bli? Vet inte riktigt. Kommer jag att klara det? Om jag är ärlig, vet inte riktigt. Men här är vi ändå, och jag har beslutat mig. So, there's that. 

Fråga gärna ibland hur det går, bombadra mig med 'Har du skrivit idag?!' meddelanden, håll mig typ accountable. Om du har lust och/eller kommer ihåg, alltså.

Annars, vi ses om en månad. 

Adiois.

(Till sist, lite pepp om du funderar på att göra samma sak.)

 

31.10.2017 kl. 22:48

Träd

 

Vem är man sedan

Jag saknar dej varje dag och vem är man sedan 

när saknad tar slut eller när den finns finns inte finns du finns du när du inte finns hos mej är du som trädet som faller i skogen när jag inte hör dej finns du 

Jag plockade stenar från ett hav vi gick emellan sandiga stenar och hala orunda klot en mås skrek du är finare än något annat jag vet solen var varm och dina tår brunbrända under vattenytan finns du utanför havet finns du utanför minnet finns du jag saknar dej varje dag

 

19.10.2017 kl. 21:51

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer