dikt

hon vet att jag älskar henne visst vet
Hon innerst
inne vet hon 
hon vet att jag inte menar vad jag tänker det man är lärd att tänka kommer först lärde hon 
sig
I simhallen 
är golvet halt av vatten som
blandat sig med kroppar det blänker i
pölar jag hatar henne inte innerst inne 
vet hon 
Att mitt hjärta bultar för
henne att jag finns till för
henne att allt jag gör inte skulle vara värt något om hon inte fanns
Innerst inne vet jag
att hennes ögon glittrar som vattnet blandat med kropparna i 
simhallen och det är
vackert hon är
Vacker
innerst inne vet hon att det är det jag tycker på
riktigt jag har bara blivit lärd annorlunda visst vet
Hon 
att hon är viktig att hon ska få lov att finnas i
simhallen på alla 
ställen hon finns i jag finns för henne det finns ingen annan jag finns lika mycket för visst
vet hon hon måste
veta 
att hela hon är lika vacker som glittret i vattnet när solen går ner och att för mig finns hela världen till för henne för andra
också men för mig 
Allra mest för henne
Henne med kropp som bergstoppar vita glaciär 
bröst
allra mest för
Henne allt borde vara för
Henne innerst inne vet hon
det innerst inne tänker hon så
Visst? självhat är inlärt och hennes ögon fylls av 
klor det är därför hon 
gråter
05.01.2019 kl. 23:50

Sent i December

 

Jag är så fruktansvärt trött nu. Det känns som att jag går runt med konstant gråt i halsen men inget kommer ut. Jag försöker skriva, kandi, inlämningsuppgifter, och ändå få in att skriva sådant jag vill. Men det känns som att mina fingrar bara kan få ut ett visst antal ord per dag och på senare tid har det varit slut på reserverna. Det är slut, totalt slut. Jag är slut. Jag orkar inte mycket just nu annat än det mest nödvändiga och netflix. Det är mörkt också, så otroligt mörkt när jag vaknar, när jag går hem, när jag existerar. Jag går igenom någon slags livskris för tillfället, tror jag. Blir snart ett år äldre och så lite har hänt på det här året, känns det som. Tiden går så snabbt och min kondition har blivit sämre hela tiden, jag hinner inte med. Jag borde orka mera. Den lilla energi jag har kvar tar slut när jag skriver listor på allt jag ska göra, hinna med, få inbakat någonstans. En fin frågar på väg till arkens matsal för ett eftermiddagskex om det är hela världen om det inte lyckas. Om det är så farligt om jag inte lyckas, om tiden inte räcker till. Jag vet inte, vet inte. Är tacksam att hon finns och kramar mig bakifrån där jag sitter på stolen. Att hon droppar sin stress för att ta hand om min, ens för en liten stund. En liten bit tar hon. En stor bit. Jag går hem i svart, svart natt från Prosas julfest, full och glad. Vaknar klockan halv sex och stirrar in i vitt tak, med alkohol som fortfarande pumpar igenom mitt blodsystem. Jag somnar om, vaknar till alarmet. Stiger inte upp direkt och förstår, när solens första strålar sipprar igenom mina tunna ögonlock. att föreläsningen jag skulle gå på har börjat för fem minuter sedan. Svär högt, dricker tre glas vatten efter varandra. Pumpandet har flyttat sig från blodomloppet till hjärnan. Tar en dusch, undviker att titta på min kropp i spegeln. Ser ändå och tycker det syns att jag har ätit mycket chips på sistone. Försöker andas, andas. Klara mig. Och jag går till arken till halv ett och äter lunch, skriver inlämningsuppgift några timmar. Blir inte färdig, resten får bli tills imorgon. Och kandi på fredag. Jag vill ha jullov nu, nu, nu. Vill ha ny energi, nya starter. Vill ha ljus någonstans. 

12.12.2018 kl. 15:36

Måndagsbrev

Hej ni! En ny period har börjat. I praktiken betyder detta att förvirringen är stor. Dessutom har anmälningssystemet för kurserna förändrats och funkar inte jätte bra. Jag trodde aldrig jag skulle säga dessa ord, men snälla, kan vi få tillbaka minplan. Jag gick till skolan så att jag var framme lite över 10 och frös om fingrarna. Det har blivit så kallt i världen, som över en natt. Har fått många kramar av sötisar idag, dock. Det värmer. Det värmer en hel del. Och så köpte jag en varm kakao så där tre tiden och drack den före jag hunnit sätta mig. Sedan satt jag där och tittade på en tom kopp medan alla runt omkring mig hade druckit halva av sina drycker, högst. Så är mitt liv, tänker jag. Tänker mycket på nya starter och vad man ska lämna bort och vad som ska få, måste få, vara kvar. Försöker på nåt sätt kartlägga vart min tid försvinner. Lägger upp listor. November snart. Lägga in tid för skrivandet. Lägga in tid för studerandet. Lägga in tid för alla hundra möten som ska gås på. Lägga in tid för springandet. Lägga in tid för socialt liv. Läser sommarbrev ur en annan värld när jag rör om i pastan. Ska räcka för mat hela veckan, hoppas jag. Äter mycket för jag är hungrig. Vänder blad och lite tomatsås hamnar på sidan 103. Det är kallt i min lägenhet, eller så där lite. Sätter på mig en tröja. Min fulaste. Det är så där tillräckligt städigt för att jag inte ska må dåligt så tack, past me. Borde tacka mej själv mer. Borde tacka såna som orkar med mig och kramar så där automatiskt och tycker det är sött att jag beställer kakao. Det är så mörkt när jag går hem och fingrarna fryser. Pratar om impulsen att spola ner telefonen i toaletten bara för att se om det skulle gå och får förståelse av de som går där bredvid och ska till gigantti. Kyrkan lyser på nåt sätt fast den är mörk och inga ljus lagts upp än. November. Snart kommer ljuset. Snart ska jag köpa en julkalender. Hanna sa att julen redan kommit till Citymarket, den där stora butiken där allt går att köpa. Ska dit och låtsas att det är okej att tycka att julen redan är här och köpa lite mer garn till min mer än halvfärdiga halsduk. Inte idag. Jag ska gå via närbutiken och köpa mandariner och sedan gå hem och koka pasta. Det finns bara clementiner. Det får duga för jag vet inte vad skillnaden är. Plockar åt mig fem stycken. Känns som ett bra antal. Tar några tomater också. Grönsaker ska man också äta (fast tekniskt sett är tomat väl frukt). Kandi och skrivregler snurrar runt i huvudet. Hmm, Åbobo, åbobo. Tänk hur långt man kommit ändå. Tänk hur länge man bott här. Tänk hur annat det är nu. Men ändå samma. Visste de första dagarna att jag skulle trivas för att jag träffade de där människorna. Har varit ups and downs men har alltid, alltid trivts med de där människorna. De där som viker av nu och ska på äventyr till gigantti. Vi stannar alltid mittemot kyrkan för att kramas innan vi skiljs åt. Mandariner, mandariner. Och fingrarna fryser.
29.10.2018 kl. 19:46

Livbojor och att inte bry sig och bry sig jätte mycket samtidigt

En kväll som inte var jätte bra men spenderades med en sådan där själsig pusselbit så den var jätte bra ändå

 

Det finns saker ingen berättar åt dig när det gäller att växa upp. Så du längtar. Du går igenom högstadiet och igenom planer, drömmar, för sedan, för senare. Drömmar och planer som är så stora att det nästan gör ont att tänka på dem. Ju äldre jag blir desstu mindre vill jag ha. Stora fönster. Bokhyllor till taket. En vardag att trivas med. Tillstånd att hänga upp saker på väggarna. Lära mig att sticka en tröja. Katter. En diskmaskin. Någon att älska. 

Och det känns som jag lär mig, sakta, hur man ska leva. Vad man ska tänka på och fundera över och vad man låta bli bakgrundsljud. Vilka människor man kan lägga allt på och vilka man ska prata fester och småskvallra med. Och hur ok det är att förstå, på nåt sätt, att alla inte är värda att tänka så mycket på. Att tiden är så jävla kort, vet ni. Och de du allra mest ska lägga dina sekunder på är på sådana som skulle öppna dörren när du knackar, krama dig, låta dig gråta in i och snora ner deras finaste tröja, lägga på tevatten och ta fram några kex på ett fat medan de ber dig sitta ner vid köksbordet. Ju äldre jag blir desstu mindre bryr jag mig. Om alla andra. Ju äldre jag blir desstu mer bryr jag mig. Om de få. Desstu äldre jag blir desstu mer förstår jag hur otrolig tur jag har som har en familj som min. När kompisar inte har trygga punkter hemifrån utan måste hitta dem som vuxna förstår jag hur otroligt tur jag har. Och ju äldre jag blir desstu mer finns mitt liv ifrån min familj. Desstu mer saknar jag dem mer än något annat. Desstu mer håller jag kvar kompisar i långa kramar och säger rakt ut att hej, jag älskar dig och du är min familj, också, och jag kramar dig varenda dag för att min mamma och pappa inte finns här att krama och jag skrattar åt våra dumma skämt så länge för att mina syskon inte är här för att gå tillbaka till våra djupgående interna roligheter ingen annan som inte vuxit upp precis som vi skulle förstå. Men du är inte en ersättning, du är en förlängning. Du är ännu en boj i ett öppet hav det är så lätt att drunkna i. Ju äldre jag blir desstu hårdare håller jag kvar trygga punkter med allt jag har för jag upptäckt att de är så jävligt svåra att hitta. Desstu äldre jag blir desstu mer vill jag nästan gråta över min lycka över att vara så älskad, ändå, fast världen känns som ett öppet hav jag ensam ska simma i. Ju äldre jag blir desstu mer förstår jag att man ska vara snäll mot alla så långt det går, men din energi är din, din tid är din. Och den ska sättas på dem som lyssnar på dina 15 minuters röstmeddelanden klockan två på natten, de som säger 'Jag tror du skulle gilla den här boken, läs den' och har så jätte rätt, de som säger att du är söt en helt vanlig dag när ni går till lunchen, de som dricker vin som du och kärleksfullt retar dig för att du inte kan skära avokado. Håll kvar dem och bry dig mindre om vad andra tycker. Bry dig mindre om att du inte passar in i varje grupp. För du passar in någonstans, du är en bit i någons själsliga pussel och det är egentligen det enda du behöver. Eller, nå, det och en diskmaskin.

07.10.2018 kl. 22:11

Vad finns det inte att le över

Min blogg är tom på det senaste som hänt. Eller typ allt som hänt, kanske. Jag skriver konstigt, inte berättande om min dag eller vad jag har köpt så som andra bloggare gör. Gillar sådana bloggar. Läser sådana bloggar. Jag skriver tankar efter varandra i en ström, det blir ett översvämmat handfat och vattnet rinner ner på golvet. Det är inte bättre eller sämre, det är. Jag är inte bättre eller sämre, jag är. Lite bättre är väl jag ändå. Försöker vara bättre. Mer social eller nåt. Önskar jag var en sådan som skulle kunna träffa och lära känna en massa människor i en strid ström. Mitt huvud blir för mycket med för mycket människor och ljud och jag går hem utan att säga det till någon. Är en sådan som helst sitter ihopkurad under en filt i tysthet. Kanske någon hipster playlist med gitarrer eller piano i bakgrunden. En bok. Försöker läsa mera. Jag läste hela tiden när jag var yngre. Jag har inte slutat men jag läser inte hela tiden. Inte ens halva tiden. Jag lyssnar på en ljudbok när jag går hem. Det handlar om ett barn som kommit bort. Det är inte jätte bra. Den är uppbyggd så där att perspektivet skiftar mellan mer än två personer och det tycker jag inte om. Men jag vill veta vad som hände med barnet så jag lyssnar när jag går till Arken för att äta lunch med Emma, jag lyssnar på vägen hem, jag lyssnar när jag traskar till butiken för att köpa den bästa chokladglassen jag hittat från Lidl. Jag har mens och glömmer att tömma koppen när jag tänker på annat och det blöder igenom, fläckar jeansen som skulle tvättas så sällan som möjligt. Jag vet inte vad jag tycker om mens. Det är min kropp och det är det min kropp gör. Min kropp borde bli omtyckt. Jag gör yoga på en rosa matta i farlig färg och jag svettas. Jag äter en hel burk med chokladglass och några kanelskorpor ur en påse jag nappade åt mig i Lidl för att jag inte kommer ihåg senast jag skulle ha ätit en kanelskorpa. Gick till biblioteket med Emma efter lunchen och hämtade upp reserverade böcker jag ska bläddra igenom för min kandis skull. Vet inte vad jag tycker om att jag ska skriva den. Snart. Inte ännu. Jag tar dagar, en vecka, i taget nu. Undrar om hur hösten ska bli för allt har inte börjat ännu. Försöker le och säga trevliga saker med en öl och ångest pumpande i blodet. Dansar och glömmer att skämmas eller be om ursäkt. Tar en shot. Mamma ser mina insta storyn och säger i telefon att hon blev glad för jag var glad. Att jag såg så glad ut. I am, kid. Är surrounded av människor som jag är mig själv med utan att tänka. Vad finns det inte att vara glad över då. Skriver på det som ska bli en bok varje dag nu. Det blir 503, 647, 407 ord. Det beror på och jag tar allt jag kan få, allt som lossnar. Är rädd på något plan, förväntansfull och glad på något annat. Tänker lite på att vara singel. Funderar. Är det så bad. Jag har ju försökt men mitt liv är mitt och jag har inte hittat någon värd att ge upp det för. Vill kunna flytta till Berlin imorgon utan att känna mig tvungen att fråga. Är det så bad. Är tudelad men antar att det inte är frågan om sedan när det är rätt. Don't settle, säger alla som lyckas hitta människa efter människa som vill dejta dem. Lätt för dem att säga. Lätt för mig att säga. Don't settle. Tänker att min vikt är orsaken. Jag letar i mig själv, kommer på att jag faktiskt inte bryr mig om någon annas vikt. Det låter som om jag ljuger, som att jag låtsas att jag är en sådan som inte bryr sig om utseendet. Det gör jag. Men jag finner många typer av människa attraktiva. Långa, smala, korta, tjocka. Vet inte vad det är som drar, men det är något. Något som inte är beroende av vikt. Min vikt ska inte vara avgörande för någon annan. Äter glass och springer för att tömma huvudet. Lever. Jag är en romatisk liten skitunge som behöver sådant jag inte tror att jag fått än. Jag vet inte om det någonsin händer men jag tror för att jag vill tro. Läser horoskop och är extra vaken under lyckodagar. Lever. Försöker. Ler åt söta människor jag ser. Ler åt alla jag ser för livet är värt att le för. De är värda att le för. En kompis säger mitt på ljusa dagen att hon är så lycklig över att hon träffade mig. Sträcker ut händerna över tallriken med soppa och tar mina. Jag vet inte vad jag ska säga så säger något lite generic men ler. Ler så stort. Du är sådan som e in for the long game. Vad finns det inte att le över då. Chokladglassen är slut och jag slänger burken utan att googla mängden sockerbitar. Lägger på en låt jag älskade då och älskar nu och väntar på de bästa raderna.

 

And back when we were kids
We swore we knew the future
And our words would take us half way 'round the world
But I never left this town
And you never saw New York
And we ain't ever cross the sea

But I am fine with where I am now
This home is home, and all that I need
But for you, this place is shame
But you can blame me when there's no one left to blame

I don't mind

 

Vad finns det inte att le över.

07.09.2018 kl. 23:14

Så otroligt kul

Åbo!

Vad kul att se dig igen. Gå på dina gator med glansiga skor och lägga böcker i automaten i biblioteket. Gå längs korridorer skapade av höga bokhyllor och dra fingrarna över bokryggar, försöka hitta något som talar till mig genom pärmarna. Läsa ut en bok i bästa fotöljen i hörnet av serie- och dvd-avdelningen. Arken huset med rum som känns som hemma, äta ris med kanelstänger. Alla är inte här men många är det, många att skratta med, krama om, nicka hej till. Solen lyser ännu varmt mot ryggen och tröjan ligger i ryggsäcken och behövs inte. Kalendern börjar fyllas med saker att göra och saker att älska. Sammanhang att höras till. Liv att leva.

Åbo!!!

Så otroligt kul att se dig igen. 

27.08.2018 kl. 17:48

Ringar på hav & i solrosor

Ni vet när ringar går på vattnet, att de fortsätter, en ring skapar en massa nya. Hoppas på att livet är så. Hoppas på hösten. Älskar hösten. Älskar krispig luft och vind som sätter sig som kyla på kinderna. Älskar promenader där löv knastrar under skorna. Älskar höstregn och att kura ihop sig under en filt. Hösten är den bästa årstiden men finns alldeles för kort. Jag börjar lägga på mig tjockare tröjor, byter mellan den gula och den som ser ut att vara någon som seglars. Tänker på att segla, att jag skulle vilja bli en sån. Vakna upp med hav åt alla håll, dricka morgonte på däck i en stor skjorta medan solen går upp och måsarna börjar skrika. Dra in doften av salt, tjära och trä i näsan. Pappa är praktisk, pratar om stormar och sjösjuka och det faktum att jag inte kan segla. Rycker på axlarna med ett leende och drömmer vidare i min tröja som ser ut att vara någons som drar upp segel och vet hur man gör mer än en sorts knop och har skillnaden mellan styrbord och babord någonstans inpräntat djupt i ryggmärgen. Jag kan göra en sorts knop och ser knappt skillnad på höger och vänster ens en gång. Men jag älskar havet och jag älskar min tröja som ser ut att vara någon som seglars. Den är köpt på loppis, så vem vet.

Det är så nära nu. Hösten doftar och jag har plockat äpplen från barndomsträdgården och bakat en äppelpaj. Lyssnat på Ella Fitzgerald och skalat äppel och hällt farinsocker i en bunke. Jag har alltid varit världssämst på att skala äppel. En gång hos en äldre släkting skulle jag skala ett äpple själv för alla kusiner kunde det. Jag skar upp ett stort veck i tummen och blödde i flera timmar. Sådant minns man, blodet sitter ingraverat någonstans djupt inne. Sommaren tar sina sista andetag nu. Första höstdagen är som nyårsnatten. Ny tid, nytt år, ny chans. Nytt liv. Drar in djupa andetag av hösten och livet pulsar runt. Någon dog och skrev om hur oerhört kort livet är bara någon dag innan. Han var sjuk så kanske man får ett annat perspektiv. Önskar jag kunde få ett annat perspektiv utan att vara sjuk. Uppskatta stunden, och så där. Stanna och dofta på rosor. Är sådant man ska göra. Mamma trodde att jag inte gillar blommor för att jag någon gång sade det. Jag gillar inte att ha blommor i vas och långsamt se dem dö. Hav och en äng med solrosor vill jag se över. Dra in doften och andas. Bara ben och en stor tröja. Bara ben och små tår som fryser i fuktigt gräs. Bara ben är sommar men jag önskar jag inte frös. Att jag kunde stå barfota vid kanten av en solrosäng, andas in hösten och långsamt se rosorna dö. Veta att de kommer tillbaka igen, att livet fortsätter. Går vidare men stannar på samma plats. Havet fortsätter och fortsätter och tar aldrig slut. Havet är som rymden vi har här nere på jorden. Det är magiskt och otänkbart. Som det är magiskt att solrosor dör och kommer tillbaka på samma ställe. Jag biter i ett äpple som inte rymdes på kakan och tänker på att det är samma träd någon som står mig väldigt nära men jag inte känner, inte vet hur hon doftade eller hur hennes skratt lät, plockade äppel ifrån på en höst då jag ännu var en liten dammpartikel i rymden, en droppe som så småningom hamnar i havet. Sätter mig med benen i kors på köksgolvet, drar en stor tröja över benen. Doften av äppel och kanel sprider sig här inne, doften av höst och liv som dör men som kommer tillbaka, det kommer tillbaka, finns där utanför. Det börjar snart igen, det är så nära nu. Tårna är kalla och jag reser mig, rotar efter ett par yllesockor i lådan i tamburen. Önskar att jag inte frös. Går in i köket igen, sätter mig närmare ugnen, drar in händerna i tröjans stora ärmar. Jag fryser inte. Drar in knäna så hårt mot brösten så jag känner hjärtat pumpa mot låren. Livet fortsätter.

23.08.2018 kl. 16:02

funderingar i ingen logisk bana alls för jag är inte speciellt logisk av mig

Allt jag gör är att lyssna på Chisu. Eller, det är vad jag gjort idag. Jag har alltid haft ett rätt konstigt förhållande till finska, mest för att jag inte känt att jag kunnat. På senare tid har jag träffat en människa som fått (tvingat) mig att prata finska och jag har märkt att jag kan mer än jag tror. Säkert gäller det typ allt i mitt liv, att jag kan mer än jag tror. I alla fall är Chisu otroligt attityd, humor, dramatik och/eller sorg. Älskar. Så hon spelas på repeat just nu. Om någon undrar vad som händer i mitt liv för tillfället. För så mycket annat händer väl inte. Jag jobbar, lyssnar på ljudböcker, skriver det jag kan.  Bakar dubbelsats av muffins som inte blev värst goda och äter tre stycken. Var nyss i Åbo, var glad, talade om djupa saker och frös på en parkbänk, gick i regn och frös, städade, vattnade Pinne och hade fruktansvärd ångest. Åt körsbärstomater, chips och sådana där honugsvåfflor man kan köpa på Lidl. Kom till Vanda, ska snart till Åbo på nytt. Glömde bankkoderna där i mitten av en bok plus har planer. När jag har planer har jag så blandade känslor. Förväntan och rädsla, nästan. Blandat. Vill vara en sådan som dansar i mina underkläder men är mest en sådan som vänder bort mig från spegeln för att jag inte vill titta på min kropp. Har gått upp i vikt, jag väger mig inte men jag känner det. Har känslor gällade detta faktum. Blandade. Mina blåsor efter jag gick barfota i mina Snusmumriken skor börjar lugna sig. Det var säkert alla fotbad that did the trick. Förra gången jag gick på loppis hittade jag ingenting och jag tror att det aldrig har hänt förut. Jag köpte en Lilla My klänning i Nådendal min Pappa sa att jag måste köpa med det där leendet han har när han blir excited så pangade 50 euro för den mest bara därför. Det är en fin klänning, dock, missförstå mig inte. Jätte fin. Var hos morföräldrarna igår och kusinerna var också där. Tänk att man nästan kan glömma hur mycket man saknar folk före man träffar detta folk igen. Jag är väldigt confused över vad det är vad jag egentligen vill och skickar whatsapp meddelanden till Emma och frågar om det jag tänkt göra är en väldigt eller bara semi dålig idé. Såra någon eller göra det jag vill. Det är frågan. Hon svarar att det är en Semi Dålig Idé så jag gör väl det jag tänkt. Tror att jag har tänkt. Är så dålig på att ta ett steg åt gången, springer iväg. Man behöver inte vilja gifta sig med varje person man dejtar säger jag åt en saknad över laxsallad och petar med gaffeln i de vita delarna av salladsbladen. Fler körsbärstomater och en skiva vattenmelon som jag lämnar ouppäten för jag har något starkt emot vattenmelon. Får bara lite dåligt samvete över att slänga mat och pratar om framtiden, om jobb och att mejla människor flera gånger, att man måste vara smått irriterande och kräva andra människors tid om man ska nå dit man vill. Lägger upp en lista i huvudet. Mejla dit och dit. Var fucking irriterande. Ta upp plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Allt måste inte gå på andras villkor, man måste inte gifta sig med varje person man dejtar. Kramar och gå till tågstationen, känner mig stark och vacker. Håller kvar vackerheten i styrkan så länge det går, som inte är länge alls. Går på sommarteater och träffar bekanta och känner mig konstig för att det är som om de tillhör ett annat liv som inte finns längre. Ändå finns de, går att ta i, är inte drömbilder ur ett förflutet utan kött, blod och varmt skinn. Jag vet inte om jag saknar teatern eller allt där omkring. Båda. Allt. Flytta bort från Åbo, börja studera teater, säger Emma när jag klagar. Men det känns inte rätt det heller. Var platsar jag, var är min plats. Linda sa en gång att du har en plats om du gör en plats åt dig. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag gömmer mig i utkanterna av rum. Snart börjar Åbo igen. Allt börjar igen. Där är mitt liv, sommrarna är paus. Där går mitt liv. Flashar framför ögonen. Känns som jag har tjära på vingarna. Känner mig fake poetisk och sån där deep som är framkallar himlande med ögon. Blå ögon, som himmelen. Har alltid sagt att jag kommer gifta mig med någon som har bruna ögon för att de är vackrast. Kunde också få en rund brunte som kompis och stirra in i ett par snälla hästögon några minuter per dag så skulle väl det behovet vara fyllt. Vem behöver kärlek. Jag älskar ändå. Älskar att kärlek finns på så många ställen, älskar hästögon och doften av hästskit på solvarmt gräs. Saknar hästarna, känslan av att hålla sig i manen så man inte trillar av när man tillsammans börjar flyga. Har inte ridit på nästan tio år. Herregud. Har ett behov. Galloppera några minuter per dag genom blommiga ängar just innan natten kommer. Har behov. Hästar är som sagodjur, de är nästan för fina för att de ska få kunna finnas på riktigt. Är rädd för hundar men hästar litar jag på automatiskt. Inte ponnys, men hästar. Ju större häst desstu mer litar jag på hen. Hästars vackraste snällhet och min tilltro till den växer med mankhöjden. Hästar har lena nosar och flackande öron som lyssnar på dig. Och de snällaste ögon jag hittat någonstans. Saknar den där ena finnhästen som brukade blåsa varm luft på mina kinder och puffa mig på armen för att hälsa. Han som lyssnade när jag bad och blev så glad över att få uppmärksamhet, att man borstade och flätade små flätor i manen. Han som små barn klängde på men som tog det med stillsamt överseende. Han som var gammal och inte orkade så mycket längre, men gjode ett litet glädjeskutt varje gång man gav tecknet för den första galloppen. Jag saknar honom och jag tror inte att han kan leva längre. Jag hoppas någon borstar honom omsorgsfullt där han är nu och att han slipper högljudda barn som klappar för hårt med för ivriga händer. Att han orkar galloppera länge, länge och inte blir trött. Jag hoppas att någon flätar in små blommor i hans man och kysser honom på mulen. Jag hoppas han är lycklig i djupt inne i sin hästsjäl som jag är ganska säker på att är bättre än min själ någonsin kunde vara. Jag försöker ha en ren själ och inte såra någon men samtidigt måste jag lära mig att få finnas. Gå till mitten av rum. Ta plats. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats. Jag vill finnas. Jag vill flyga över ängar just före natten kommer tillsammans med den vackraste själ som finns, den som har små blommor inflätade i manen och de snällaste ögon jag lyckats hitta någonstans. Själen finns i ögonen och jag letar efter någon som har lika snälla ögon som en brun, intetsägande och totalt vanlig häst jag red på en gång i veckan för tio år sedan. Någon som känns lika mjuk att krama, någon som har hår att fläta in små blommor i. Någon som det känns som att flyga med. Jag saknar en hästsjäl som fanns och en människosjäl jag inte tror jag hittat ännu. Saknaden är olik, men ändå samma. Vem behöver kärlek, jag älskar ändå. Jag behöver kärlek. Jag har behov. Jag får finnas, får ställa krav. Mejla irriterande mejl och fråga för att nå dit du vill. Gift dig med någon med bruna ögon. Ta upp plats, ta upp plats, ta upp plats.

 

PS. Hästen hette Vinski och var mjukt ljusbrun med blond man. Om ni träffar på honom någonstans, snälla smek hans lena mule från mig.

06.08.2018 kl. 20:37

Strul, strul, strul

Ni vet det där med att man borde bli vuxen? Ta ansvar över vuxen saker. Reda upp strul. Just nu känns det som så mycket strul. Strul med Kela, strul med relationer, strul med jobb, strul med studierna, strul med framtiden, strul med tiden överhuvudtaget, att den liksom tar slut eller inte finns. Eller att jag använder tiden på fel sätt. Låter den gå, bara. Skriver inte. Är mest fast i mitt huvud. Tittar på Netflix to escape. Läser inte. Det känns för överväldigande och jag vet inte varför. Vet inte varför jag inte har gjort saker jag sade att jag skulle göra, eller fixat saker jag lovade mig själv att jag skulle fixa. Jag är frustrerad över att inget fixas och att tiden tar slut, men ändå gör jag ingenting. Spelar det någon roll. Vi är små skitar i universums alla galaxer. Vill se på Star Wars och bli liten igen. Det här är för svårt. Jag är för gammal. För gammal för att ha det så här. Har inte tittat i min kalender på flera månader, inte skrivit upp något. Borde skriva listor. Borde skriva upp recept på hälsosam mat med mycket fibrer i eller vad man nu ska äta. Borde tänka på hösten. Vad har jag lovat, who is counting on me, har jag lovat för mycket igen. Har jag lovat för lite. Kommer jag att få ångest över att ha för mycket att göra eller över att sitta ensam och isolerad i min lilla lägenhet. Hur hitta balansen. Jag skriver inte frågetecken nu och det är fel, så där grammatiskt. För långa meningar. Det är min blogg, jag får skriva hur jag vill. Hur fel som helst. Jag vill sluta stressa över varje liten sak. Jag beskriver mig själv som happy go lucky, lol. Nä. Jag beskriver väl mig själv som sådan jag skulle vilja vara, inte som den jag är. Är det ok för att alla gör det. Har kommit långt, försöker tänka så. Mitt hår är för långt, känner mig inte bekväm men det hänger där och blir längre hela tiden. Satte farkkun på mig igår i 30+ graders hetta för att jag inte hade shaveat benen. Va fan. Feminist, javisst. Går emot mig själv. Tränar med tanken på att gå ner i vikt bakom. Tränar inte alls för att energin ligger på en nivå där jag ligger på golv. Är för varmt. Gillar inte hetta. Hur ska jag kunna flytta till en liten grekisk ö som i Mamma Mia. Ser rent ut sagt totalt och helt galet drömmigt ut. Fast jag klarar inte hetta, apparently. Måste väl ge upp den drömmen. Livet tar slut för drömmar. Vilka drömmar har jag redan gett upp. Drömmar är bullshit kanske men jag är en romantisk liten naiv skitunge som innerst inne ändå tror på sånt. Soulmates och grejs. Tänker på vänner som är hårda på ett realistiskt sätt, det finns ingen mening i någonting och allt är hemskt och ganska så där att gå på ängar där kossor varit och trampa i skit. Jag är inte sån och jag är för mjuk, för snäll, tror för mycket på världen. Skulle dö så jävla snabbt i en zombie apocalypse. Jag skriver alltid apocalypse fel, det är ett sådant ord som inte går att stava. Varför tror människor som egentligen inte är så jävla amazing så mycket på sig själva. Försöker tänka på manliga författare som skriver överhypead snobberi skit med endimensionella kvinnliga karaktärer som finns där bara för att stärka nån lite äcklig white boys uppväxtshistoria. Ändå har de här tråkiga dustyga manliga författarna nåt jälva mervärdes komplex. Vill tro på mig själv mer bara därför, av bitterhet. Bitterhet is my fuel. Folk tänker på mig och tänker söt och gullig. Ja, söt och gullig och bitter. Finns väl ingen orsak att det ena skulle utesluta det andra. Folk säljer fläktar för 200 euro på facebook kirppis. Kapitalist jävlar. Jag är en kapitalist jävel. Försöker bli bättre, köpa de flesta kläder från loppis för normala priser. Jag fejlar och kollar inte t-skjortans rättvisemärkning eller hur den var producerad före jag köper den från jätte kedjan för 8 euro. För att den var gul och hade en söt flicka i flätor på sig. Jag är skenhelig. Säkert. Skäms lite. Eller mycket. Nu förstör jag världen för att jag ville ha en gul t-skjorta med en flicka med fräknar på näsan. Kapitalist jävel. Är bara image. Jag gillar kläder, försöker hitta min stil. Hipster tant. Borde börja sticka och köpa fler krukväxter till min lägenhet för att complete the look. Det är sent och jag borde sova. Huvudet dunkar lite mot hårt ljus från datorskärm. Stänger ångest flikar med kela utprintat där längst upp. Du unga, är du redo att flytta hemifrån. Gör testet. Det är jag. Enligt Kela, som jag inte gillar så mycket just nu för att det strular. Det är väl någonting, i alla fall. Kela tror på mig. Vem annan. Raise your hands. Min hand blir nere, sätts i fickan, jag sneglar mot marken, försöker hitta ett grönt svartvinbär jag fällde på köksgolvet. Lite sån är jag. Klumpig och söt. Som en elefant unge som lär sig simma. Ni vet, ni har sett videona på facebook. Borde jag ta bort facebook. Säkert, tänker jag och taggar Rakel i en självironisk meme. Memes and dreams står det i min insta profil. Gillar instagram. Hjärtan på instagram är så röda och det gillar jag. Känner mig misslyckad på instagram och trycker fram röda hjärtan, igen och igen. Ligger på rygg på golvet i mitt tonårsrum. Tom Felton är där. Och Pink Floyd. Sådan tonåring var jag. Om det säger något. Vad säger jag. Inget. Det är tyst. Och sent. Så där tyst det bara blir när det är sent. För sent. Jag försöker le, trummar med fingrarna mot den bara magen. Försöker älska min mage. Försöker. Imorgon måste jag ringa vuxensamtal. Eller senast på fredag morgon. Det är alldeles för sent. Huden på magen känns mjuk. Trum, trum, trum. The Killers hade konsert igår och jag grät fast jag sade åt Rakel och Mamma att jag inte gjorde det. Gråter vuxna på konserter när de spelar ens favorit sång. Säkert. Jag gör det och jag är väl vuxen. Tekniskt sett. Är gammal men det är inte för sent. Kan ringa vuxensamtal ända tills fredag. Magen är en halv bulladeg. Varm. Det kommer kall luft från det öppna fönstret. Mattan känns sträv under ryggen. Jag gjorde armhävningar på mattan tidigare idag. Eller försökte. Jag förstår inte hur man ska göra armhävningar, tror jag. Är väl därför jag har lite bulladeg. Jag älskar bulla. Livet är för kort för att inte älska bulla. Livet är för kort för att inte älska sig själv. Trummar med fingrarna mot magen. Trum, trum, trum. Det är inte för sent.
26.07.2018 kl. 00:02

Monstret vill inte alltid leva men det vill jag

Mitt monster och jag

 

Jag vet inte riktigt hur utbredd vetskapen om att jag inte är helt frisk är. På ett sätt försöker jag kanske inte gömma det heller. En väldigt god vän sa en gång åt mig att hen uppskattar att jag är så öppen med mitt mående och hur det egentligen är på sociala medier. Att det är modigt av mig. Och jag blev förvånad av att höra det för jag tycker jag gömmer allt. Men kanske jag inte gör det längre. Kanske jag har slutat ljuga om varför jag inte gör saker. Som när jag vaknar upp idag och har en stor, grå sten liggande på bröstet och jag textar mina kompisar och säger sanningen. Inte att katten behöver vaktas, att jag glömt en släkt lunch hos mormor, att jag har för mycket att göra. Istället säger jag sanningen, att jag inte mår bra. Att jag inte klarar av att ta mig till Åbo idag. Att jag mår för dåligt. Och jag är inte van att vara så direkt med det i sådana situationer och då jag trycker iväg meddelandet klappar hjärtat extra hårt. Men jag älskar ju dem av en orsak. De är mina favorit människor i denna värld av en orsak. Förstås skickar de kramar  och 'sköt om dig' och 'ring mig genast om du vill prata, ok?' och jag vill nästan gråta över att de finns, att de inte ifrågasätter eller tar det på fel sätt, utan istället skickar fem röda hjärtemojis efter varandra.

 

Och just därför, för att man känner att man blir förstådd, blir man kanske bättre på att vara ärlig. Samtidigt är jag inte alltid ärlig för att det känns för svårt. Det nästan känns omöjligt att låta omvärlden få veta att man inte klarar av sådant som borde vara lätt. Som att starta diskussioner, berätta något personligt om sig själv eller stiga upp ur sängen. Eller, som idag, att åka buss. Att ta sig någonstans. Och nu när jag skrev det där känner jag mig löjlig. Det är ju löjligt. Patetiskt, nästan, att det att åka buss kan kännas som en så total omöjlighet. Att åka buss kan kännas som något som bara inte går. Och det är så svårt att förklara det för någon som aldrig har känt så. Det är svårt och man vet hur dumt det låter. Man vet hur dum man känner att man är. Som när man blir bjuden på fest, väljer ut en klänning och sminkar sig men sedan stannar i hallen för att klänningen ser konstig ut, håret vill inte samarbeta och eyelinern har samlats som klumpar i ögonvrårna. Och när man blinkar in i spegeln så kommer man ihåg att man inte passar in. Att de säkert bara bjöd en för att vara snäll. Att man kommer att och stå ensam i ett hörn och låtsas texta någon. Att man försöker tas med i gemenskapen av någon vänlig själ men alla kommer att se på en och vara så medvetna att man är fel. Att man sitter där med alla andra men inte klarar av att säga något. Att man säger något och hela rummet tystnar, som på film, allt stannar upp i exakt samma sekund och alla ögonpar vänds mot dig. Och de blinkar. En gång, två gånger. Man ser allt framför sig där man står framför spegeln i sin hall. Det spelas upp i huvudet gång, på gång, på gång. Då kommer man, med en så hjärtkrossande tydlighet, ihåg att man inte passar in. Så man sparkar av sig skorna, drar klänningen över huvudet och tvättar bort sminket. Sedan lägger man sig i sin säng och drar täcket över huvudet. Lägger på en film. ‘Jag ville inte gå ändå.’ intalar man sig själv. Men det ville man ju. Man hade ju gått runt hela veckan och varit glad över att någon tänkt på en då de ordnat fest. Och nu blev det så här.

 

Jag är bättre än jag har varit. Jag känner mig starkare än jag känt mig någonsin tidigare. Känner mig säkrare i den jag är. Vågar vara mig själv oftare, vågar säga det jag tänker. Men jag är inte utan det här. Är inte utan ångesten eller det där svarta molnet inuti. Det finns där och det kommer fram. Det är ett monster som inte går att skära av. Och det har varit en del av mig, från och till, i nästan tio år. Jag har blivit vuxen med ett monster. Sedan jag slutade vara ett barn har jag haft en grå ballong knuten fast i min handled med ett snöre. Dubbelknut.

 

Men man förstår inte vad saker är när man är liten. Att tänka tillbaka till när jag var fjorton eller sexton och kände så här, men ännu värre, kanske, gör mer ont än det mesta. Man är så otroligt liten när man är fjorton. Man är ännu ett barn. Och att ett barn ska behöva kämpa med ett monster som gör att man förlorar vänner, förlorar skimret i ögonen, förlorar glädjen i att leva är fan fruktansvärt. Och ändå var det jag. Jag läser mina dagboksanteckningar från den tiden och vill bara gråta i uppgivenhet. Vill slå och skrika och sparka. Vill slå och skrika och sparka på kuratorn som avfärdade mina funderingar med att säga att vara ledsen är en normal del av att vara tonåring. Och jag var blyg och kuratorn hade auktoritet så jag nickade bara. Pushade inte. Gick inte tillbaka för att allt mitt mod hade gått till att säga något alls den där första gången. För att jag trodde att jag varit dum som frågat om något som är så normalt. Att det inte behövdes göra något åt sådant som är normalt. Att jag skulle växa ur det, att det skulle ordna upp sig av sig själv. Men det var inte normalt att vara ledsen och rädd varje dag. Det är inte normalt. Först på senare år har jag faktiskt förstått det. Att det inte är en del av varje uppväxthistoria att känna sådant som står i mina dagböcker. För åren gick och jag blev sjutton, arton, nitton och monstret fanns kvar. Finns ännu kvar. Kommer säkert alltid att finnas kvar.

 

Ju äldre jag blir, dess bättre blir jag. Jag vågar sådant jag aldrig skulle vågat innan. Jag växer in i den jag är. Monstret finns kvar men jag vet att det är ett monster. Varje dålig dag, som den som var idag, känns som ett nedslag men jag klarar mig, jag kommer upp levande på andra sidan. Jag vet bättre hur jag ska handskas med mina känslor. Jag kan skjuta undan monstret. Glömma det, nästan. Vara glad och känna mig älskad. Kunna leva.

 

Jag vågar ofta leva men alltid vågar jag inte. Ballongen har mindre luft nu och svävar knappt ens ovanför marken längre. Men ibland blåser det upp sig själv. I många år har jag inte vågat få hjälp mot min monster för att det innebär att möta det. Jag är mer rädd för mitt monster än något annat. Men kanske det här är första steget. Att publicera länken till den här texten på min facebook sida och veta att så gott som varje människa jag känner, varje bekant, varje person jag träffat och som kan mitt namn nu får veta hur jag mår, hur det är. Kanske är det modigt, men mest är det för att jag är trött på att ljuga, att gömma mig. Att jag vill bli förstådd. Att jag ska kunna säga att jag vaknade med en sten på bröstkorgen idag. Kanske det är första steget. Eller hundrafemtiotredje. I vilket fall som helst är det ett steg. Och jag skriver det här och tänker på att publicera det och är rädd för att folk ska behandla mig annorlunda, att de ska gå runt på tårna runt omkring mig, skicka mig medlidande blickar över rum. Att något ska förändras. Men de allra bästa, de allra viktigaste, förstår ju. De fortsätter vara som de alltid är men vet bara vad som händer när jag säger som det är. Skickar kramar, kramar på riktigt, håller handen och finns där om jag vill prata. Men jag är inte mitt monster. Jag är glad och sprallig och galen. Jag ler hela tiden. Jag är den som mina vänner och familj älskar. Jag håller kvar mig så gott det går och berättar sanningen då det inte funkar. Och jag fortsätter försöka leva, även om jag inte alltid vågar. Jag ser ballongen förlora all luft, jag klarar av att lätta på knuten. Kanske inte idag, men imorgon. Monstret är inte jag. Och jag fortsätter fucking le.

 

07.07.2018 kl. 16:15

Lite mindre jävla artig

​Så här snygg var jag idag.

 

Ibland tror jag att artighet är en för stor del av den jag är. Jag är programmerad, nästan hjärntvättad. Le, mycket, nästan konstant. Säg Hej när då kommer och Hejdå när du går. Be om ursäkt, också för små saker och sådant som egentligen inte var ditt fel. Tacka i butiken och i bussen och på tåget när du rejectar nån du aldrig sett förut, som är fem centimeter från att sätta händerna på dej, kallar dej baby och ber dig sitta bredvid honom i vagnen och ser på dig på ett sätt som du exakt vet vad det betyder.

Säg Nej tack. Gå vidare. Vänd dig inte om när han skriker anklagande fraser efter dig som inte innehåller ordet 'bitch' men lika gärna kunde göra det, för det går isande tydligt att höra i hans röst ändå. 

Jag gick igenom nästan hela tåget och satte mig nästan så långt bort det bara gick. Jag satt med ryggen emot för jag ville inte se honom, och hjärtat började klappa lite extra varje gång någon närmade sig bakifrån längs gången. Det var aldrig han. Men det kunde lika gärna ha varit det. Det har hänt förut och jag är alldeles för medveten om hur mödosamt, och rent ut sagt komplicerat, det kan vara att skaka av sig en man som bestämt sig för att ni ska lära känna varandra. Ibland tar det att låsa in sig på WC och ha en kompis som står utanför och textar dig att kusten är klar när hans längtan efter en till öl övervinner den... andra sortens längtan. Ibland tar det att säga 'Sorry, jag har pojkvän' fem gånger i en två minuters konversation. Ibland tar det att bara ta sig därifrån så snabbt som möjligt, ta omvägar hem, krama om nycklarna mellan fingrarna som Wolverine, ta av sig den blå jackan och frysa i den gröna tröjan och be, be, be, till Gud eller Spagettimonstret, att han tappat bort dig och de steg du hör bakom dig inte är hans, att han inte kommer att få veta var du bor, snälla, snälla, snälla...

Det börjar aldrig från noll. Med varje man som stannar mig på gatan eller knackar mig på axeln då jag står på tågstationen med sådana där hörlurar som täcker halva ansiktet, har jag redan andra situationer, andra män, i bakhuvudet. Det är ständigt närvarande, sådant som har hänt mig, min kompis, min kompis syster, en random tjej på baren jag låtsades känna för att få bort henne därifrån... Det är konstant. Man blir aldrig ledig, aldrig fri. Vart man än går, dit går också skräckhistorier som handlar om dig, eller lika gärna kunde göra det. Det är ett oavbrutet mantra, en orsak att vara på sin vakt, tittade han konstigt på mig, måste jag hoppa av spårvagnen nu och gå de sista tre hållplatserna, är han full, här luktar alkohol, är det han som luktar, vad gör jag om han kommer närmare, det är för fullt i den här vagnen, vad det där en hand på min rumpa eller var det ett misstag, krängde vagnen till så mycket, gjorde den faktiskt det?, kan jag 100% lita på att min rätt så fulla kompis har haft uppsikt över min drink varenda sekund medan jag var och pissade?, hur fler sätt kan jag säga 'jag vill inte dansa' på, borde jag börja halta?

Ibland bara stannar man upp i allt det här och på något sätt inser att shit, va fucked up. Men man blir van. Man avtrubbas. I något skede ersätts förvåningen med acceptans och anpassande, inordnande i systemet. Och sedan man var liten får man höra att man ska bete sig ladylike, var behaglig, värdig, sätt ihop knäna, ställ dig över pojkarnas skrik och gräl, gå ständigt rak i ryggen, trippa lätt på tå, se till andras (hans) önskningar och behov, le när någon bråkar med dig och gå sakta och stilla därifrån, plocka undan andras (hans) oreda, ät bara en halv bulle när han äter tre, be om ursäkt när du höjer rösten eller behöver veta vilken låda vispen ligger i.

Så jag säger Nej, men jag lägger till ett Tack. Som om jag behöver tacka honom för att han graced my life, min person, med sin närvaro. Att han gav lite av sin dyrbara och viktiga tid åt mig. Att han uppfattade mig, lilla, fula, intetsägande jag, som tillräckligt vacker, som någon värd att anstränga sig för, att låtsas lära känna. Som att det är något att tacka för att han står framför mig och klär av mig med ögonen, som en början på en sexakt jag ofrivilligt blir tvingad att delta i. 

Jag vill be honom dra åt helvete, ljudligt, jag vill knuffa upp honom upp mot tågets dörrar och väsa Kalla mig fan inte Baby i hans öra, jag vill se vild och galen ut i ögonen. Jag vill göra honom rädd som jag är rädd, att gå på gatan, att trängas i en spårvagn, att ta en cider vid å-kanten i Åbo, att tappa bort en kompis på klubben i tre minuter, att vända eller inte vända sig om, att gå hem på öppen gata, utan pepparspray eller någonstans att ta vägen. 

Jag säger Nej och lägger till ett Tack och vänder mig om och går därifrån, sakta, stilla och rak i ryggen.

Jag sitter i ett springande tåg med musik i mina hörlurar som täcker nästan hela ansiktet och jag ber, ber, ber att jag ska hitta styrkan inifrån (som jag fan vet finns där) att bli lite, lite mindre jävla artig. 

20.06.2018 kl. 13:41

Sånger jag skriver till

Som ni kanske vet, så skriver jag just nu. Kreativt, inte uppsatser. Vad jag skriver får ni inte ännu veta för att... nå, om jag är ärlig, så är jag för rädd. Men, jag är en sådan som skriver till musik och tänkte dela sådana sånger som alltid funkar för mig när det gäller att få ut ord. Säkert säger det något om vad jag skriver. Typ stämningen och känslorna, i alla fall, antar jag. 

Have fun figuring this out!

 

Sånger jag skriver till, en lista.

 

 

Schindler's List Theme - John Williams

Man vet liksom storyn, desstom. 

 

 

Comptine d'Un Autre Été - Yann Tiersen

Lätt kanske min favorit film någonsin. Bästa sången på soundtracket. No surprises here.

 

 

Olopte's Lullaby - Gabriela Parra 

Har ingen aning hur jag hittade den här. Funkar.

 

 

Jenny Returns - Alan Silvestri

Film soundtrack är nog det bästa som finns, nästan.

 

 

Fjarlægur - Oskar Schuster 

Låter som en av mina karaktärer.

 

 

Ólafur Arnalds - 3055

Rakt igenom sorgligt och hemskt. Med lite hopp, någonstans, kanske. Låter som det jag skriver.

 

 

A Little Chaos Main Soundtrack - Peter Gregson

Här är det där hoppet jag pratade om.

 

 

The Letter That Never Came - Thomas Newman

A Series of Unfortunate Events?! Jaaa, sign me up. Tror väl att jag kan fixa till en lika fin story som den om jag lyssnar på soundtracket när jag skriver.

 

 

The Brother's Bloom - Penelope's Theme

Låter som en annan av mina karaktärer.

 

 

The Dressmaker - David Hirschfelder

Hela sountracket?! Hela. soundtracket. Är 20 minuter långt, perfekt längd for a writing session. Det är ödet. När jag är stuck lyssnar jag på det här. Räddaren i nöden, alltid något att lita på. Sedan gillade jag filmen starkt och gillar boken, som jag läser just nu, ännu mer. Ger inspiration till varför jag gör det här. Att det liksom kanske är värt det om så bara en människa gillar det ens hälften så mycket som jag gillar den här boken. Då är det faktiskt värt det. Fast det känns rakt igenom hopplöst det här, oftast. Så ändå.

13.06.2018 kl. 19:12

Jag saknar er så in i helvete

Jag saknar Åbo så in i helvete. Eller, inte Åbo. Men de människor som brukar bo där och man brukar kunna se varje dag. 

En bild från en av de där sista hänget med några av de allra viktigaste

 

Jag känner mig lost just nu. Så otroligt lost. Jag vet liksom inte vad jag gör eller vem jag är. Sluta stressa, säger mamma och kramar mig och jag lovar försöka. Men att sätta mig och sluta stressa i samma mening, ens i samma rum, går nästan inte. Jag är en sådan som stressar, en sådan som övertänker. Tankarna rusar runt och runt tills jag inte är säker på någonting längre. Vill jag det här, egentligen. Vad ska mitt liv bli. Går det ens att leva utan att hela tiden känna att man borde leva mer. Ljuger alla som säger att de tycker om mig. Ljuger alla som tycker att jag är bra. Ljuger jag för mig själv när jag tror att jag kan bli lycklig. Är jag lycklig nu. Jag har allt. Jag har allt och jag är inte lycklig.

Facebook påminner om minnen. Två år sedan. Att stå i en ring på en gräsmatta i Karis och gråta mer än nästan någonsin förut.  Att tränga in sig, åtta teaterapor i en bil. Att spendera nästan varje vakna minut med en grupp människor man lärt sig att älska för att det sedan bara ska ta slut. Att livet fan förändras och blir inte samma igen. Och jag vet inte var jag är. Jag har haft min officiella adress i Åbo i nästan två år, har över hundra studiepoäng jag gråtit och kämpat för men jag vet inte vad de betyder, vad de kommer leda till. Om det är värt det. 

Man ska älska sommaren, visst? Jag gör det. Men samtidigt inte för det förväntas att man ska leva mer då. Och jag vet inte vad det är för fel på mig och jag går runt och överlever. En dag i taget. Jag försöker att inte stressa men händerna och ögonlocken darrar ibland. Sommaren betyder alltid ett slut. Ett till år som har gått.Vem är jag ens. Jag leker kurragömma med mig själv på sommarängar men hittar inte tillräckligt. Jag saknar er så in i helvete

 

 

24.05.2018 kl. 22:39

Vi är mer värda. Vi är värda mer.

Annan tid, annan plats, samma himmel.

 

Det är ljusrött på himlen. Världen liksom fortsätter. Fast man själv känner sig fast, som om gatorna man går på är nersmetade med sirap och man fastnar med sina plattbottnade skor. Så känns det, nästan. Så jag går på Åbos gator när våren antingen är right there eller så nära att man kan känna doften i luften. Jag går ensam, för igen är isolering det första knepet jag tar till när världen blir siprapsslipprig och dygnen består av en massa sekunder som bara rinner iväg och kontrollen jag aldrig hade fortfarande inte går att få nåt grepp om. Det är ganska otroligt att jag ens går på gator. När det är så här brukar jag fastna i hallen, precis när jag har knutit mina skor. Men jag går på gatan. Jag springer. Jag sätter på musiken så högt i hörlurarna att mina tankar drunknar och jag springer så hårt jag kan. Min närmaste Lidl som stängde före förra sommaren har tydligen kommit tillbaka. Jag tänker på förra sommaren, hur hemsk den var, hur bra den var. Hur jag kanske tappade bort mig själv och fan vet om jag hittat mig själv igen. Kanske jag finns någonstans. "It's not simple to say, that most days, I don't recognize me." Spring så det tar ont i benen och lungorna. Pusha igenom det där med att känna sig så jävla ensam och lost i hela den här världen som inte fungerar för mig längre och när har den senast gjort det tänker jag medan jag pushar och pushar och viker av vägen när en annan människa kommer emot.

En vän lämnar röstmeddelande på whatsapp och jag hör gråten i rösten så tydligt att det skär i hjärtat och orsaken är så klar och så tydlig och jag kan säga 'Du är värd så mycket mer' men vad fan kan jag säga mer, finns inget finns bara det att säga. Att säga att 'Det blir bättre' blir plattfall för jag vet inte längre om det är sant. Vad blir bättre jag vet inte. Blir det bättre jag vet inte. Vissa dagar är det finaste jag har medan andra är att gå i tjock dimma i ett lager med hyllor och hyllor av upptravade klockor som går tredubbelt så snabbt som vanliga. Jag försöker skriva för det är det enda som hjälper men jag jämför mig med andra är rädd för vad människor ska tycka tänka om mig om det jag skriver. Jag bara tror att jag är bra det är jag kanske inte jag når inte upp till de högsta hyllorna det går inte jag når inte fram. Alla himlar i hemlighet med ögonen åt mig jag tycker att jag ser dem göra det och jag blir femton igen och så osäker, så osäker när jag springer på gatorna och viker bort med blicken när jag möter någon jag inte har hunnit springa ifrån. Bra att springa, dåligt att springa hur många kilometer måste jag springa för att bränna bort den där mcdonalds glassen and the fries ? för många jag behöver inte bränna bort något fuck that men ändå ändå ändå. Kommatecknen och punkterna tar slut och allt sägs i en enda utandning när jag spelar in ett meddelande på whatsapp och säger 'Du är värd så jävla mycket' vi är värda så jävla mycket vi är värda mer.

29.04.2018 kl. 00:04

Femton minuter

Jag har börjat med det här att skriva 15 minuter varje dag. Som inte låter mycket. Och det är det ju inte heller. Mycket. Femton minuter är liksom igenting, egentligen. Femton minuter är att äta ett äpple, är lite mer än ett halvt avsnitt av en sitcom, är ett telefonsamtal, är en för lång dusch, är så länge en kladdkaka ska vara i ugnen. Är ingenting. Ändå känns tröskeln hög, mer ofta än den inte gör det. Att ens öppna dokumentet är svårt. Vad är ord? Vem vet. Det här är säkert jätte dåligt. Jag skriver ändå. Och jag läste någonstans att sätta en timer är kontraproduktivt. Det är meningen att femton minuter ska gå och så har man flow. Att man sedan skriver kanske i 17 minuter, 22, 35. En timme. Händer ibland. Men det enda som måste nås är femton minuter. Femton minuter blir ungefär 500 ord om jag skriver utan att tänka så mycket eller går tillbaka för att rätta stavfel. Allt över femton minuter, över 500 ord, är plus, är kul, känns extra fint. Men 15 minuter är ändå cirka 500 ord om jag inte är rädd. Och 500 ord per dag är mycket, in the grand scheme of things. Det är tillräckligt. Imorgon kommer jag tillbaka. I femton minuter. Åtminstone. Kanske mer. Inte mindre. Kanske trött, oinspirerad, högst antagligen lite rädd. Men jag återvänder och gör det jag lovat. I femton minuter. Och det är tillräckligt.
13.03.2018 kl. 19:03

Om mig

Litteraturvetare to be som är så där lite små-kul och som består av 30% konst/kultur, 25% roliga strumpor och 45% allmän råddighet. Försöker genom denna blogg få självinsikt och någon sorts utlopp för eventuella känslor.

 

Senaste kommentarer